Grottmänskliga mottsättningar

Det slår mig ibland hur lätt vi människor har att dra öronen åt oss.
Skepticism, misstänksamhet och avvaktande hållning frodas i de bästa sällskap.

Trevliga, öppna, intelligenta och nyfikna människor tenderar att ta ett steg tillbaka och hamna i försvarsposition så fort de träffar på någon ny, som de uppfattar komma från "en annan sida" av samhället.

Ta till exempel oss inom alternativ medicinen. Vi har ofta en självbild som poängterar just öppenhet och mod (att pröva nytt, välja andra vägar). Men många av oss blir lite stela i nacken när vi träffar någon från exempelvis läkemedelsindustrin. Vi blir avvaktande, aktar oss för att sticka ut hakan och iakttar. Vem är hon/han egentligen? Är det egentligen en trevlig prick, med ett så märkligt yrke?

Personen i fråga kunde ju mycket väl vara oerhört framåtskridande, kanske försöker föra in näringspreparat i stället för läkemedel. Vad vet vi?

Men jag ser hur vi alla tenderar att hellre vara försiktiga än våghalsiga när det gäller nya bekantskaper. Eller till och med folk vi aldrig har träffat, men som vi hör talas om. Om jag nämner en bekant ur ett visst läger i ett annat sammanhang, kan jag se hur de förutfattade meningarna tornar upp sig som tankemoln i den aktuella gruppen. Försiktiga uttalanden som "jo, så kan man också göra" eller "jag vet just inget om henne" trillar över folks aningen stelare läppar.

Varför reagerar vi så?
Jag tror att det är en kvarleva från grottmänniskotiden.
Då handlade det om överlevnad: Misstänksamhet mot allt och alla var en god egenskap. Godtrogen kunde innebära en träklubba i huvudet eller en bortrövad hustru. Eller ett missat bytesdjur.

Så det är väl mänskligt att se motsättningar i stället för möjligheter.
Grottmänskligt.