I sommar funderar vi på att skicka iväg våra barn till någon mor- eller farförälder.
Det är något nytt. Sonen var visserligen hos farfar några dagar när han hade fyllt 7, men båda? Nej.
Förnuftet säger: Klart att de ska iväg! De kommer att få uppleva massor av nya saker. Bra för dem att slippa oss föräldrar en stund, få andra vuxna förebilder, lära sig ta hand om varandra och uppskatta det de har hemma.
Hjärtat säger: Åååååk inte!
Och: Kan de verkligen ta hand om er? Vet farfar att dottern inte kan simma och ofta halkar ur simringen? Tänk om de får hemlängtan!
Jag tror att förnuftet får ta hjärtat i örat ordentligt.
Det är inte bara jag och Maken som kan ta hand om våra barn. Bevisligen klarar både dagisfröknar och skol- och fritidspersonal det alldeles utmärkt.
Inte heller behöver jag ha koll på allt som händer. Solen går faktiskt både upp och ner även om jag inte driver på.
Dessutom skulle det utöka barnens semester, om vi tar det en vecka när vi jobbar. Toppen, ju! Och farfar har redan erbjudit sig. Det är bara att tacka JA.
Så, lilla hjärtat: Le, nicka och säg "ja tack". Det är inte svårare än så!
Tilläggas kan att jag flög ensam mellan Stockholm och Kramfors när jag var 3 år. Med en adresslapp om halsen åkte jag för att hälsa på min farfar. Jag tror att jag bytte flyg där någonstans också, men det vet jag inte säkert. Och jag kom fram! Tillbaka också, mäkta stolt över min nya brosch som flygvärdinnorna hade givit mig.
Inte var det ett dugg traumatiskt, inte. Bara kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar