Ibland känns det som om det inte riktigt finns någon plats för mig i samhället. Inte när jag är hela jag. Då är jag hela tiden för... många saker; för stor, för snabb, för driven, för utbildad, för känslomässig, för... För mycket Karin, helt enkelt.
"Det känns som om du ser igenom mig", sa en god vän, "och det är inte alltid jag orkar med det".
"Du får alla oss andra att verka dåliga", sa en arbetskamrat.
"Du vill alltid göra så perfekt", "du är så jävla stark och trygg", "du tänker alltid så mycket".
"Jag är rädd för dig, det har jag alltid varit", som en god sångare i min bekantskapskrets brukar säga.
I veckan fick jag ett anställningsintyg från min förra arbetsgivare. Jag läste med stigande förundran alla de fina orden. Jösses – de gav mig verkligen toppenbetyg! Den jag läser om där, är ju en drömanställd. Och ändå vantrivdes jag förfärligt och kände mig bakbunden och motarbetad.
Spännande.
Men jag tror faktiskt att det är ärligt skrivet. Kanske är det så att de med lite distans ändå kunde uppskatta vem jag är. När jag var där, däremot, var jag jättejobbig.
Och så känner jag mig utanför. Plötsligt står jag inför valet att
1 göra mig mindre för att passa in
2 vara ensam.
Samtidigt förstår jag att det finns oerhört många människor i vårt samhälle som är betydligt mer avvikande än jag (på många sätt), som aldrig heller känner sig accepterade som sitt sanna jag. Delar av oss måste tas bort, vara hemliga, för att vi ska få vara med och leka. Oavsett om det är förmågan att se igenom människor, autistiska beteenden eller turban.
"Du har ju jättespännande meriter och verkar vara en mycket driven person, men för det här jobbet är du tyvärr överkvalificerad. Vi har gått vidare med andra sökanden till tjänsten."
För mig känns det som att vara en väldigt stor, kraftfullt målad glasvas. Alla beundrar den på håll, men säger "fast den skulle inte passa hemma hos mig".
Och jag vet inte om jag har lust att bli en omålad, slät pressglasvas igen.
Jag vet inte ens om jag kan.
Och vad gör man då?
Just nu verkar "crazy cat lady" vara mitt bästa livsalternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar