Vem spelar krocket längre? läste jag i en artikel.
Jag hör ju till de där som faktiskt gärna gör det. Problemet är bara att hitta några hyfsat civiliserade människor att spela med.
Min fina lilla familj är inte till att tänka på. Maken är alldeles för tävlingsinriktad. Med oerhörd koncentration spelar han bort nioåringen och i fullfjädrad ondska skickar han iväg sexåringens klot till rosenbuskarna. Barn gråter (fullständigt förklarligt, tycker jag) och kastar klubbor på banan och varandra.
Det går inte.
Jag försöker ivrigt förklara att vi bara spelar för att ha kul ihop, men mina allt gällare kommentarer försvinner i gråten och skriken. Man får hoppas att ingen får en slängd klubba i huvudet.
Och minigolf.
Det finns ingenting som kan förstöra en semester så mycket som en runda minigolf.
Våra söta barn tjatar, vi vuxna faller till föga (mot bättre vetande) och det är alltid samma sak. Första banan har vi kul. Sedan börjar förfallet. Dottern tröttnar och börjar gräva små hål med sin klubba i gräset bredvid bana 2. Sonen surar ihop efter tredje banan, för att han spelar sämre än... han hade tänkt sig. Och för att han ALDRIG får göra en SPIK. Maken måste sopa bort alla gruskorn och barr från banorna. Och jag blir jätteirriterad på alla som måste sikta jättelänge och tänka jättenoga och sura jättemycket. Någonstans vid femte banan har vi tappat bort dottern, som har tröttnat helt och antagligen följt efter den söta hunden som gick förbi för tio minuter sedan och sonen har kastat klubban (förhoppningsvis bland träden) medan maken faktiskt vill spela färdigt eftersom han aldrig har spelat så bra. "Det blir rekord!" säger han med vilt stirrande blick och ett krampaktigt grepp kring klubban.
Phu...
Efter en runda runt minigolfbanan har jag ett väldigt behov av cappucino och glassmuta till sura barn.
Man får vara tacksam om ingen har fått blåtira eller smalbensböld av de kastade klubborna.
Nej, vi får nog ägna oss åt mindre våldssamma sporter på vår semester, som fotboll. Eller rubgy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar