Round up

För 12 år sedan var jag naiv när det gällde gifter.

Som nybliven husägare gav jag mig in på att tukta den vildvuxna "naturtomten" som vårt hus stod på. Det var väldigt många nässlor, väldigt mycket kirskål och jag gick till plantshopen och bad om hjälp.

Round up, sa de, och jag köpte lycklig detta undermedel.
Det skulle sprejas på bladen och gå genom växten och döda allt ända ner till rötterna, men sedan skulle det magiskt försvinna. "Biologiskt nedbrytbart" stod det på flaskan.

Jag trodde på det.

Sprejade och sprejade. Nässlor dog, ogräs i grusgången dog. Frid och fröjd.

Så hörde jag talas om att Round up var giftigt.
Vad nu, tänkte jag, men det stod ju...
I affären, på de nya flaskorna hade nu tillkommit en text: "Bör ej användas i närheten av odlingar, vattentäkt eller ställen där barn leker." Dessutom hade det nu fått en överkryssad dödskalle och varningstext ("förvaras oåtkomligt för barn").

Och jag kände mig grundlurad och upprörd.
Hur kunde de fått sälja det här skitpreparatet utan varningstext innan? I säkra Sverige, där vi har slutat med farliga bekämpningsmedel sedan länge?

Det dröjde ett tag innan jag förstod: Säkra Sverige vet inte allt. Vi har inte alls det skyddsnät vi tror. Om tillverkaren påstår att det inte är giftigt, räknas det som icke giftigt, tills motsatsen bevisats.

Åh nej!
Och jag hade sprejat det i hela trädgården.
Och vi har egen brunn. I och för sig djupborrad, men om sisådär 50 år har väl round up-en hunnit ner dit.

Biologiskt nedbrytbar.
Pyttsan.

Och här är läxan jag lärde mig:
Om något verkar lite för bra för att vara sant, så är det nog det.
Samt: Kan jag inte äta det eller smörja det på min hud, ska det inte ut i min trädgård.
De där quick fixarna har en tendens att komma tillbaka och bita en rumpan...