Eurovision song contest

ADHD-tvillingar med Johnny Bravo-frisyrer.

Dumstrutar med låtsastrumpetande enhjulingscyklister.

Halvdana försök till folkdans med tönthiphopare som vickar på glasögonen.

Nybörjarrappare som försöker mixa rap med att growla.

Det verkar som att det mest handlar om att sticka ut. Det där med artisteri och ett engagerat framförande har inte någon riktig plats i ESC.

För oavsett vad man tycker om musikstilen och jippot i övrigt: Visst var det en oerhörd skillnad i nivå mellan bidragen. Sångkunnighet, dansinsatser, show, energi - en del hade jobbat, andra verkade bara satsa på att bli ihågkomna. Till varje pris.

Men ändå fanns det några bidrag som jag redan hade glömt vid omröstningen. De visade några grupper som fick poäng och viftade med flaggor – och jag hade ingen aning om vad de hade sjungit. Eller ens OM.

Nä – enda sättet är att köra på den nya taktiken: Att infiltrera de övriga länderna. Skriva låtarna till blandade länder, slänga in dansare och sångare bakom de inhemska artisterna. Fixa in kosingen och få allt kred, helt enkelt.

Den stora säljapparaten ESC är som musikens motsvarighet till turistiga marknader: Den som skriker högst får sälja. Oavsettt vilket billigt, plastigt skräp det är.