Darwinismen - en jättebluff?

Jag läser just nu en oerhört spännande bok. Den heter: "Vårt intelligenta universum" av Johan Calleman, biolog.

Till att börja med: Läs den!
Lite tung, lite svårläst, men absolut värt besväret.

I den boken lägger Calleman fram teorin att universum har ett mål: Att skapa liv. Och inte vilket liv som helst, i vilken ordning som helst: Intelligent liv, i en viss ordning, i ett visst tempo.

Han menar att Darwinismens grundtanke, att utveckling sker slumpmässigt, är felaktig. Efter att ha studerat mutationer hos bakterier, konstaterar han att det för det första inte är lätt att få organismer att mutera. För det andra är det sällan mutationerna är goda, dvs gör organismerna mer livskraftiga eller utvecklade. För det tredje är det nästan omöjligt att få celler att mutera likadant, vilket skulle krävas för att Darwinismen skulle hålla.

Som exempel tar han när dinosaurierna utvecklades till fåglar. Om utvecklingen slumpmässigt gav en liten dinosaurie en vinge, så hade det inte givit den stackaren någon fördel. Med en vinge kan han inte flyga ifrån sina förföljare. Faktum är att den antagligen hade gjort honom mer sårbar, varit i vägen och gjort honom till ett lättare byte. Det krävs att två vingar separat utvecklas och blir flygdugliga, för att det ska bli en fördel och därmed kvala in den lilla flygande dinosaurien till "survival of the fittest".

Jag tycker att det låter oerhört logiskt.

Själv har jag aldrig riktigt förstått hur de där "hoppen" har gått till. Jag minns att min biologilärare berättade om hur lungfiskarna hade uppstått, de första fiskarna med lungor som kunde kravla upp och andas på land.
Jag förstod idén, men jag trodde inte på den.

Om EN fisk utvecklade lungor, så kan ju inte det ha gått på en generation. Alltså måste EN fisk ha utvecklat en pyttelitet lungembryo – en mutation. Hur skulle den då ha parat sig med en annan och utvecklat en ny art? Om man parar en muterad pyttelunga med en helt vanlig fisk, så blir ju inte det en fisk med två fina lungor. Så går det inte till, det vet alla som har läst om t ex hur man avlar fram nya hundraser. För att göra en tax, måste man ha TVÅ eller tre hundar med korta ben och avla på dem i generationer.

Det Darwinistiska resonemanget kräver alltså att denna muterade fisk hittar en annan muterad fisk, att de självständigt väljer varandra och parar sig. Dessutom måste deras lungor ge dem ett stort försprång vad gäller överlevnad. Det pyttelilla lungembryot kan inte ha varit så himla bra att ha, tänker jag, eftersom det omöjligt kan ha fungerat bra från början. Pyttelungan kan inte ha syresatt fisken ovan land, så troligast är att han skulle ha kravlat upp och dött på land i hybris. Inte fittest. Inte survival.

Jag var tveksam redan som tonåring och jag är tveksam nu. Och dessutom skulle det ALDRIG räcka med de futtiga miljarder år som vi har haft på oss här på planeten att utveckla alla livsformer som finns här nu (och har funnits).

Och Johan Calleman håller med. Han citerar en kollega:
"Att evolutionen slumpmässigt skulle ha utvecklat människan är lika sannolikt som att en tornade som sveper in på ett skrotupplag skulle kunna sätta ihop en Boeing 747."

Nej, det lutar nog åt Callemans slutsats:
Det finns en plan.
Timad och klar in i minsta detalj, om man ska tro honom...