Under min färd mot ett hälsosammare och lyckligare liv, har jag stött på många visa och trevliga människor. Nästan alla har rört sig på den alternativa spelplanen.
Den vanligaste uppmaningen jag har fått är:
Var nöjd med dig själv som du är.
I början ville jag inte.
Varför skulle jag det, jag var ju inte bra/smal/färdig än!
Acceptera sig själv.
Jo jo, det kunde jag väl göra, men vara nöjd?
Nej. Jag var ju på väg. Jag var inte där än. Då kan jag väl inte vara nöjd?
Så kom jag på vad som behövdes: Ett tidsperspektiv, ett "just nu". Jag lade på just nu på den där meningen och kunde då skriva under på den.
Och trots att jag nu har landat i harmoni på många sätt, håller jag fortfarande på det där. Jag är nöjd med den jag är just nu – för just nu kan jag inte vara någon annan. Jag älskar mig själv som jag är just nu, accepterar mig med öppna armar.
Den här är jag. Just nu, i alla fall. Och det är gott. Men tar jag bort "just nu", så känns det som att allt stagnerar. Min personliga utveckling stannar upp. Och det vill jag inte!
Vad jag dessutom har märkt, är att den där strofen ofta missbrukas av människor som inte orkar jobba med sig själva. De rättfärdigar osunda och direkt kränkande beteenden med "jag är sån, det får ni acceptera". Och i min bok är det inte ok. Man kan t ex inte fräsa och skälla och såra andra och skylla på att man har ett häftigt humör.
Nej. Inte ok.
Och givetvis, i varje stund, finns det saker jag hade kunnat göra/säga/tänka bättre. Att då sätta sig på röven och säga "jag är nöjd med den jag är" låter som lättja i mina öron.
Jag är den jag är – just nu.
Men i morgon är jag förhoppningsvis visare/vildare/vackrare och lyckligare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar