Statlig sjukvård

Jag är kluven.
Är det en bra idé med statlig sjukvård eller inte?

På ett sätt är det bra: Tillgängligheten. Att alla har samma rättigheter, att ingen glöms bort. Det är viktigt.

Sedan har jag väldigt många saker jag tycker är dåliga med svensk sjukvård.

Det största är nog att jag tycker inte att man får vård. När det gäller de sjukdomar jag har sökt för (muskel- och ledvärk, hormonproblem, utbrändhet, smärta m m) anser jag att det finns INGEN kompetens. Det är faktiskt inte seriöst när en läkare gör en halvdan undersökning av min rörlighet i en led, konstaterar att jag kan röra den normalt och sedan rekommenderar att gå hem och vila samt äta 2 Alvedon. Ska jag betala 300 kr för det? Eller när den enda vård jag rekommenderades under min utbrändhet var att ta långa skogspromenader (jag hade problem med att hitta hem samt var så trött att jag knappt kunde gå nerför trappan hemma). Tyvärr har jag nog exempel på dålig vård till att fylla en hel bok...

Det andra är att jag faktiskt vill välja min vård själv. Om jag tycker att jag får bättre vård i den alternativa världen, borde jag få (åtminstone en del av) det betalt. Jag får i dagsläget betala både den offentliga sjukvården och hela min egen vård. Det är orättvist.

Det tredje är att jag tycker att sjukvården är alltför inriktad på att dämpa symptom och för lite inställd på att bota. För mig är det konstigt och sjukt att man som reumatiker tvångstillskrivs celldödande mediciner, men ingen talar kostråd. Jag vill bli FRISK, inte medicinera till dödsdagar.

Det fjärde är att jag tycker att sjukvården är orättvis. Den som skriker mest får bäst vård. Eller den som är mest spännande. Ovanliga och speciella sjukdomar premieras alltid, för då kan vårdpersonalen lära sig något. Men i övrigt är det så att samma problematik får olika vård: En skickas hem utan vård, en får operation eller sjukgymnastik. Det är inte seriöst.

Och vi betalar dyrt för vår vårdapparat. Om jag jobbar 8 timmar om dagen, är väl ungefär 3 av dem enbart för den offentliga sektorn. Tre timmar av min arbetsdag jobbar jag alltså för vård, skola, omsorg! Fem timmar ska täcka hela mitt boende, min mat, min familjs övriga behov, fordon, sporter/aktiviteter och eventuella semestrar.

Då känns det inte riktigt ok att man inte får hjälp när man väl söker.

Och jag tänker inte ens BÖRJA diskutera det här att glasögon och tandvård står utanför sjukvården... ARRRRGH!