En tur på stan gör mig fundersam. Varför har så många människor - och framför allt kvinnor - alla linjer i ansiktet nedåt?
Munvinklarna strävar ner, vilket gör att munnen ser missnöjd och missunnsam ut.
Kindvinklarna under näsan är djupa. Inget leende lyfter upp kinderna och drar upp mungiporna.
Ögonen bara ÄR. Inte en glimt av glädje, humor eller ens intresse. Överlägsenhet, snorkighet, trötthet och stress är det de utstrålar.
Jag hoppas att det bara är en "gå på stan-mask" som de tar på sig, de här människorna. Att de är sprudlande, energiska, engagerande och positiva privat, därhemma. Kanske är det bara ett sätt att stänga ute folk, när det är för många intryck.
Jag hoppas det.
Det ser så jobbigt och tråkigt ut.
Och det skapar osäkerhet och trycker ner andra, bryter broar och sprider misstämning.
Tänk om alla dessa surisar kunde klistra på ett leende i stället!
Även om de inte riktigt kände det i hjärtat, skulle de snabbt märka hur mycket roligare allt blir. De skulle snabbt märka hur mycket trevligare alla människor skulle bemöta dem. Snabbt skulle de därför också BLI gladare!
Gullan Bornemark var nog något på spåren...
Sura miner gör ingen glad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar