Jag känner mig kluven i mitt förhållande till dans.
Det har ju alltid varit min passion. Sedan jag var tre har jag mer eller mindre levt för dans. När ryggproblem gjorde all rörelse omöjlig, åkte jag till kiropraktorer och naprapater tills jag åter kunde gå. Och jag vägrade lyssna på läkarnas rullstolsdiagnoser! Skolan skulle ta mer tid i gymnasiet - men då ökade jag antalet träningstimmar. När jag kom till Växjö, dansade jag så mycket det gick, blev mer och mer danslärare och startade så småningom en egen dansskola. Sedan blev det ÄNNU mer dans...
Det har alltid varit en hatkärlek.
Jag har varit för tjock, för lång, för ovig, för energisk... Men vi har alltid hittat varandra i all osämja. Om jag har vetat EN sak i mitt liv, så har det varit att där ska vara dans.
Under utbrändheten mådde jag dåligt av danssalar, men jag dansade lite inne ändå - och mycket ute i trädgården. Sedan blev det danspaus under nästan ett år, innan den hann ikapp mig igen.
Men nu känns det färdigt. Det enda jag vill göra är skadefria kroppar. Jag längtar inte alls efter dans. Inte en dag de senaste åtta månaderna, faktiskt.
På sistone har det också uppstått något nytt: Jag drömmer mardrömmar om dans och att driva dansskola. Varje natt i två månaders tid har jag haft fallfärdiga lokaler, håliga golv, inga väggar, skolådor i hyllor överallt, fem elever i åldrar från 5-15, ingen musikanläggning, danslärare med märkliga idéer, lutande golv... Jag har varit med om allt. I drömmen, alltså. Och så vaknar jag svettig och med halsbränna.
Kanske har det att göra med att jag startar eget igen. Kroppen och själen minns hur det var då det begav sig...
Och även om jag har svettats surt i två månader, så är det lite roligt. Faktiskt kan jag skratta åt dessa orimligt stressiga drömmar. Det blir ju lite annorlunda nu: Nu är det bara jag och min verksamhet. Inga dansande barn att ansvara för (eller 600 st), inga anställda, inga jättelokaler. Ett betydligt mer hanterbart scenario.
Men jag undrar: Kommer jag att hitta tillbaka till dansen?
Just nu känner jag mig hyfsat trött på dans, på jargongen inom danskretsar, på arbetsförhållandena, på tröttheten och smärtan i kroppen.
Qui vivra, verra.
Den som lever får se.
Kanske är det så att Karin 4.0 (som startar i april, då jag fyller 40 år) lever ett liv utan dans. Eller så återvänder kärleken efter en liten istid...
I vilket fall som helst är jag tacksam för allt fint och roligt och galet och härligt som dansen har givit mig. Och för alla fantastiska människor jag har mött. Det är inte fy skam, det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar