Ungdom

En vän protesterade mot att bli kallad ungdom vid 27 års ålder. Hon jämställde det med att bli kallad tonåring, att det var något nedsättande i detta.

Jag vet inte, jag.
Jag tycker nog att det är lite fint med ungdom.

Ungdom är man ju innan man stelnar i sina föreställningar.
När man fortfarande är flexibel, äventyrslysten och orädd.
Då man ännu tar strid för det man tycker är fel, när man inte är rädd för att förlora allt man har samlat på sig.
Ungdom - det ligger ett härligt skimmer över det ordet för mig.

Vuxen - hur kul låter det?
Villa, Volvo och vovve?
Fast å andra sidan, att ha vuxna åsikter och ta vuxet ansvar är ju bra grejer.

Och ungdom beror väl på sammanhanget. Tro det eller ej, men i vissa sällskap blir jag också kallad ungdom, trots att jag snart är 40 år och har hus, bil och katt. Fast jag tycker inte att det är ett problem.

Om det finns folk som använder ordet "ungdom" i nedsättande ordalag, så är det lömskt. Det är antagligen samma människor som använder härskartekniker. Mobbarna från skolan eller de som måste hävda sig i vuxen ålder. De som vet hur de ska sticka in kniven och vrida om där det gör som mest ont.

Kanske är det därför de använder ungdomskortet mot min vän.
Mot mig använder de konstnärskortet (dvs att jag är en flummig konstnär som inte begriper någonting och inte kan läsa en budget).

Det är inte oss det är fel på, inte orden heller. Att vara konstnär eller ungdom är väl fint? Nej, felet ligger hos dem som missbrukar orden och förtrycker utan att ha fog för sina åsikter.

Jag säger som Thåströms underbart betitlade cd:
Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.