torsdag 6 januari 2011

Utagerande barn

Jag har en fundering: Busiga och bråkiga barn kanske är friska barn.

Så här tänker jag: De reagerar ju på någonting. Kanske i hemmiljön, kanske i klassen, kanske i relation till en kompis eller läraren eller mamma - men i vilket fall som helst är det en tydlig reaktion. De mår inte bra. Så långt är väl alla överens.

Då borde det ju vara vuxenvärldens uppgift att fixa så att de inte behöver befinna sig i den jobbiga situationen. Föräldrarna borde ta sitt ansvar och ordna till det hemma, de skulle få hjälp att reda upp relationen med kompisen eller läraren eller klassen, eller så skulle de slippa gå i den klassen/bo i det hushållet.

Det är farligt att må dåligt!
Efter några månader i en dålig relation börjar empaticentrat att brytas ned.
Det innebär att man blir mindre och mindre medkännande med dem runt omkring sig.
Till slut skiter man i alla utom sig själv.

Genom att "duttla" och inte ta krafttag med de här utagerande barnen, så skapar vi alltså brottslingar, våldsverkare och sociopater.

Det går ju inte att bara konstatera: "Ja, han har det ju kämpigt hemma." Vore det inte bättre att faktiskt prata med föräldrarna då? Säga: "Mitt barn tycker att ditt barn är elakt. Har du någon idé om varför? Jag tror att han inte mår bra. Vad har ni tänkt göra åt det?" Eller: "Ert barn stör alla andra i klassen. Han har tydligen lite problem. Vi kan inte se att skolan skapar dessa problem, så vi gissar att det kommer hemifrån. Vad tror ni?"

Men DET får man inte. Då lägger man sig i.
Jag tycker verkligen synd om lärare. De ser ju detta dagligdags och får inte göra något åt det. GUD så irriterande att veta att det i stort sett inte spelar någon roll alls vad man gör och säger till ett barn, därför att problemet finns hemma! Och vilken hopplöshet!

Att barnen fortsätter att agera ut, trots tillsägelser, är ju för att de fortfarande mår dåligt. De har en SUND reaktion på en OSUND situation! Friskt.

Och så vill jag ha ihjäl en myt: Tysta och snälla barn behöver inte heller må bra. Bara för att man inte agerar ut, betyder inte det att allt är prima. Hur man reagerar beror ju på hur man är funtad och hur ens uppväxt har sett ut.

Jag själv var väldigt tyst och tålig och tänkte på hur andra skulle uppfatta mig. Skulle aldrig i mitt liv ha skrikit åt varken en kompis, förälder eller lärare - hur arg jag än var. Jag bet ihop (så hårt att jag spräckte mina undertänder) och knöt nävarna (hade alltid djupa sår efter naglarna i handflatorna). Men snäll var jag. Och duktig. När jag blev äldre lärde jag mig att undertrycka de här reaktionerna "bättre", så att jag alltid kunde möta folk med ett leende. Oavsett hur korkade, elaka eller hänsynslösa jag tyckte de var. Till slut blev jag utbränd, med massor av uppdämda känslor och gammalt skrutt samlat i kroppen.

Så jag tycker nog att utagerande barn är bättre. De blir åtminstone av med sina känslor, slipper bära dem inom sig. Deras störighet kanske är en sund reaktion på för mycket stimulans, för många människor, för mycket ljud, för lite sömn, för dålig mat...

En osund livshållning, alltför långt bort ifrån vår naturliga existens, helt enkelt.

Så som förälder är jag mycket uppmärksam på mina barns humör. Gnälls det extra en dag, funderar jag på om vi har ätit dåligt, om de har sovit dåligt, om vi vuxna har haft en tråkig ton emellan oss. Kommer jag inte på vad som är fel, så frågar jag barnet i fråga. "Jag märker att du är ovanligt gnällig, vad är det som är fel?" De kan nästan alltid sätta fingret på det direkt.

Så jag säger: Katastrofa på, alla barn!
Vi vuxna måste faktiskt ta ansvar för hur ni mår!
Det är vårt jobb. Och orkar man inte göra jobbet, ska man inte skaffa barn.

3 kommentarer:

  1. Åh herregud tänk om min mamma kunde tänkt på det också istället för att fly.

    SvaraRadera
  2. Mmm...
    Men man gör nog så gott man kan med det man har.

    SvaraRadera
  3. Den här bloggartikeln är ett par år gammal nu - har du fått några nya tankar om detta?

    Jag håller med om mycket, men tror samtidigt att det du beskriver kanske delvis handlar om lite olika saker.

    I ditt näst sista stycke skriver du om din egen familj och hur du resonerar om tillfällig frustration hos dina barn. Du visar här att du försöker vara en engagerad och reflekterande förälder - en förälder som försöker - mer kan ingen kräva.

    Barn som verkligen är utagerande (t ex i skolan) är det ju i situationer där de som betraktar dem har svårt att se det rationella i deras ilska. Förklaringen är att "situationen" ofta skapas av barnet självt (kanske som en orimligt stark reaktion på något trivialt) på grund av en underliggande frustration över något helt annat (hemsituationen, mobbing etc.). Jag tror att ordet "utagerande" normalt används i betydelsen "helt ohämmad exponering av känslor", där beteendet markant (eller kanske till och med sjukligt) skiljer sig från de sociala normer vi är vana vid.

    Det du beskriver om hur du själv undertryckte din frustration som barn är ju förstås inte så någon vill ha det. Dock är det ju ganska långt emellan att "inte visa eller säga någonting alls" till att "exponera sina känslor helt ohämmat". Det man ska komma ihåg är ju att helt ohämmade känsloyttringar sprider obehag till våra medmänniskor, och det är ju inte ett rationellt eller effektivt beteende heller (förutom att det är egoistiskt).
    Det lilla barnet saknar förstås förmåga att inse det här och att reflektera över sitt eget beteende, framför allt innan känslorna kommer fram.
    Det man eftersträvar är väl att så snart barnet är moget för det, att vänja och lära barnet att prata om problem och känslor och att visa dem, i rimlig omfattning, snarare än att exponera dem ohämmat. Att kunna se sig själv som andra ser en. En del är naturligt duktiga på detta - för de flesta är detta (eller borde vara) ett livslångt lärande - det inser man till exempel när man själv som förälder ibland reflekterar över sitt eget beteende mot sina barn i stunder av trötthet och stress...

    Det du skriver om lärare och att de inte så ofta talar klarspråk med föräldrar stämmer säkert, men jag tror nog att det snarare handlar om tidsbrist. Varifrån ska de få de extra timmarna som det tar att ha en konstruktiv och lugn diskussion om riktigt svåra saker i ett redan fullt schema? Det kanske inte alltid måste ta lång tid, men ofta kan det nog göra det. Jag tror också att det handlar om att vi vuxna (utanför familjen/vänkretsen) väldigt sällan kritiserar varandra på ett direkt personligt plan. Vi är helt enkelt inte vana vid att ge varandra direkta livsråd, inte ens om trivialiteter. På samma sätt är vi förstås även ovana vid att ta emot råd/kritik. Hur ofta kommenterar vi till exempel när någon vuxen gör något "fel" i offentlig miljö (till exempel inför mina barn, som jag försöker lära att inte göra liknande felaktigheter) - att gå mot rött ljus eller att slänga skräp/fimpar på marken? Försök själv så märker du hur svårt det är. Jag har gjort det några gånger och dels finns det ett inre motstånd (de flesta av oss undviker konfliktsituationer), dels är mottagaren förstås helt oförberedd och ovan att bli kritiserad. Mina barn tycker förstås att det är fruktansvärt pinsamt, även om jag (i mitt tycke) varit extremt vänlig i mitt bemötande...

    Det viktigaste i det du skriver är nog att vi ska vara uppmärksamma över barns beteende (även andras) och försöka förstå orsaken snarare än att dämpa det i stunden och sedan glömma bort det. Och det hade absolut varit bra om vi vuxna pratade mer om viktiga, personliga saker med varandra.

    Michael Andersson

    SvaraRadera