Utagerande barn

Jag har en fundering: Busiga och bråkiga barn kanske är friska barn.

Så här tänker jag: De reagerar ju på någonting. Kanske i hemmiljön, kanske i klassen, kanske i relation till en kompis eller läraren eller mamma - men i vilket fall som helst är det en tydlig reaktion. De mår inte bra. Så långt är väl alla överens.

Då borde det ju vara vuxenvärldens uppgift att fixa så att de inte behöver befinna sig i den jobbiga situationen. Föräldrarna borde ta sitt ansvar och ordna till det hemma, de skulle få hjälp att reda upp relationen med kompisen eller läraren eller klassen, eller så skulle de slippa gå i den klassen/bo i det hushållet.

Det är farligt att må dåligt!
Efter några månader i en dålig relation börjar empaticentrat att brytas ned.
Det innebär att man blir mindre och mindre medkännande med dem runt omkring sig.
Till slut skiter man i alla utom sig själv.

Genom att "duttla" och inte ta krafttag med de här utagerande barnen, så skapar vi alltså brottslingar, våldsverkare och sociopater.

Det går ju inte att bara konstatera: "Ja, han har det ju kämpigt hemma." Vore det inte bättre att faktiskt prata med föräldrarna då? Säga: "Mitt barn tycker att ditt barn är elakt. Har du någon idé om varför? Jag tror att han inte mår bra. Vad har ni tänkt göra åt det?" Eller: "Ert barn stör alla andra i klassen. Han har tydligen lite problem. Vi kan inte se att skolan skapar dessa problem, så vi gissar att det kommer hemifrån. Vad tror ni?"

Men DET får man inte. Då lägger man sig i.
Jag tycker verkligen synd om lärare. De ser ju detta dagligdags och får inte göra något åt det. GUD så irriterande att veta att det i stort sett inte spelar någon roll alls vad man gör och säger till ett barn, därför att problemet finns hemma! Och vilken hopplöshet!

Att barnen fortsätter att agera ut, trots tillsägelser, är ju för att de fortfarande mår dåligt. De har en SUND reaktion på en OSUND situation! Friskt.

Och så vill jag ha ihjäl en myt: Tysta och snälla barn behöver inte heller må bra. Bara för att man inte agerar ut, betyder inte det att allt är prima. Hur man reagerar beror ju på hur man är funtad och hur ens uppväxt har sett ut.

Jag själv var väldigt tyst och tålig och tänkte på hur andra skulle uppfatta mig. Skulle aldrig i mitt liv ha skrikit åt varken en kompis, förälder eller lärare - hur arg jag än var. Jag bet ihop (så hårt att jag spräckte mina undertänder) och knöt nävarna (hade alltid djupa sår efter naglarna i handflatorna). Men snäll var jag. Och duktig. När jag blev äldre lärde jag mig att undertrycka de här reaktionerna "bättre", så att jag alltid kunde möta folk med ett leende. Oavsett hur korkade, elaka eller hänsynslösa jag tyckte de var. Till slut blev jag utbränd, med massor av uppdämda känslor och gammalt skrutt samlat i kroppen.

Så jag tycker nog att utagerande barn är bättre. De blir åtminstone av med sina känslor, slipper bära dem inom sig. Deras störighet kanske är en sund reaktion på för mycket stimulans, för många människor, för mycket ljud, för lite sömn, för dålig mat...

En osund livshållning, alltför långt bort ifrån vår naturliga existens, helt enkelt.

Så som förälder är jag mycket uppmärksam på mina barns humör. Gnälls det extra en dag, funderar jag på om vi har ätit dåligt, om de har sovit dåligt, om vi vuxna har haft en tråkig ton emellan oss. Kommer jag inte på vad som är fel, så frågar jag barnet i fråga. "Jag märker att du är ovanligt gnällig, vad är det som är fel?" De kan nästan alltid sätta fingret på det direkt.

Så jag säger: Katastrofa på, alla barn!
Vi vuxna måste faktiskt ta ansvar för hur ni mår!
Det är vårt jobb. Och orkar man inte göra jobbet, ska man inte skaffa barn.