Barnuppfostringsmetoder

Med jämna mellanrum kommer ju trevliga böcker från duktiga förståsigpåare med tips till oss föräldrar. "Lek med ditt barn", "hur du får barnet att somna" och "Tio tips till barnuppfostrare".

Dessa författare är ofta mycket kunniga och har dessutom provat ut teknikerna på några barn, oftast deras egna. Det är bra. Problemet är bara att de inte har provat ut dessa tekniker på MINA barn.

Min strategi för barnuppfostran har alltid varit väldigt medveten. Jag bestämde mig långt innan jag ens hade tänkt på graviditet för att vissa saker skulle ingå och andra skulle utgå. Under resans gång har det sedan blivit en allt längre lista...

Exempelvis skulle skam, skuld och skuldbeläggande utgå i mesta möjliga mån. Känslohantering, medvetenhet och empati skulle ingå.

Mina barn skulle minsann ha nära till sina känslor, gråta när de var ledsna, vara arga så det hörs och syns, sura om det behövdes och skratta högt. Dock med den begränsningen att känslan inte skulle gå ut över någon annan. Därför uppfanns argsoffan (en soffa som vi sparkade och slog på när vi var omåttligt arga), skämsgarderoben (som man frivilligt kan gå och sätta sig i när man har gjort något man inte är stolt över och behöver vara ifred) och surningsfria zoner (gemensamhetsutrymmen). Någonstans i femårsåldern har jag successivt infört insikten att ANDRA människor (utanför vår familj) kan bli väldigt obekväma med dessa känsloutbrott. Då har vi börjat öva på att lägga band på oss lite i samvaro med andra. Det är t ex inte alltid ok med kompisarna att gråta om motståndarlaget gör mål, kan vara bra att veta. Och man behöver inte skrika okvädingsord om man inte får leka med "rätt" docka på dagis. Jag har börjat lära ut andra, smartare, strategier, utan att för den skull säga att känslan är "fel".

Nu har ju jag helt fantastiska barn, tycker jag själv.
De är som de är, de är sanna, de är mysiga, de är intelligenta och de är ganska tydliga i kanterna även för sig själva. De klarar sig finemang i social samvaro och de gör bra ifrån sig i grupp och i skolarbete. Visst finns det ett och annat som behöver jobbas på, men det är "work in progress".

Vissa saker är dock återkommande irriterande.
Som att tjata på att det ska plockas upp på rummet, att det ska dukas på eller av, att tvätten ska sorteras in i lådorna eller att man inte får mer skärmtid.

För dessa ändamål ska jag nu införa vattensprutan.

Den har varit en trotjänare för att få fason på katterna. Av någon anledning tror visst alla katter att bord är upphöjda golv, och att köksbänkar är ok att gå på. Det är jag inte överens om. När man har rutit, knäppt, lyft ner, bannat, tjatat och morrat, kommer vattensprutan fram. Den skjuter ut en kall stråle med vatten och får katten på flykt. Det dröjer inte länge förrän katt låter bli bänk.

Nu ska jag se hur den fungerar med barnen. Jag ska meddela att den nu kommer att tas i bruk som en sista utväg. Sedan ska jag säga till, upprepa, påminna och tjata. Som femte åtgärd kommer jag dock att spruta vatten på dem.

Det kan gå åt vilket håll som helst. Antingen blir de oerhört förtörnade över att bli blöta, eller så blir det en rolig lek. Vi får väl se.

Alternativen jag har provat innan har inte varit så bra.
"Om du inte plockar undan direkt, kommer jag att stoppa ner allting i en sopsäck och slänga det."
Hot (gillar inte hot), straff på prylplanet (tycker inte att barnen ska tänka så mycket i prylar egentligen), osäkerhet i trygghetschakrat (jag kanske slänger saker när de inte är hemma) och dumt, eftersom det innebär att jag får göra jobbet i alla fall samt att de sedan inte har några leksaker.
"Jag mår dåligt av att se alla dessa saker på golvet, och jag orkar inte hålla efter allt. Vi måste hjälpas åt att plocka undan."
För mycket fokus på mig. Det är JAG som inte gillar att se grejerna, varför ska barnen jobba för min skull?
"Gör färdigt. Det är inte färdigt förrän alla saker är tillbaka där du tog dem."
Visst, väldigt bra. Men barnhjärnor fungerar inte så. Färdigt är det när toarullesflickan har fått en slöja och kan gifta sig med toarullespojken. Att det sedan ligger etthundraförton små klippta pappersbitar, silkespapper, glitter och lim på hela golvet är en helt annan historia.

Så: Enter the vattenspruta.
Må vi därigenom (eller annorstädes) finna en fridfull väg till harmoni i hemmet.