Barbie

Det är fascinerande att Barbie har lockat barn i drygt 50 år. En alldeles stel docka med pinniga små fötter och väldigt långt hår – som är vuxen!

Går hon att mata? Kan hon kissa? Kan hon jollra eller skrika?
Nej. Barbie behöver inte tas om hand. Hon är en vuxen.

Man kan klä på henne fina kläder. Så kan man sätta henne på en Barbie-stol och låtsas att hon ringer till sin Ken. Sedan kan man klä om henne till ridkläder och låta henne ta en tur på sin (likaledes stela) häst.

Alltså...
Jag tyckte det var trist redan som barn. Visst hade jag en Barbie-kopia som jag köpte fina klänningar till, men lekte med den gjorde jag inte. Jag snickrade en säng, ett matbord, letade upp bra stolar, virkade överkast och sydde sängkläder. Sedan gjorde jag beställningsjobb från syrran. Brudklänning med guld-diadem och slöja, tack! Vi behöver en regnrock! Kan du sy ett hästtäcke?

Jag har nog aldrig riktigt förstått tjusningen.

Men numera är ju Barbie så väldigt... mycket. Det är balett-Barbie som dansar Svansjön, disco-barbie med egen film, lila hästar som går på rad och hundar som är precis lagom stora för att stoppa ner i en liten väska.

För att inte tala om den skeva kroppsbild som lilla Barbie har givit upphov till. Hon är ju väldigt mycket ben, väldigt lite midja och har väldigt stora men toppiga bröst.

Som mamma till en liten tjej blir man lite trött i ögat. Varför är det så lockande? Väldigt dyrt och oändliga variationer (som barn förstås vill ha alla). Och filmerna är verkligen lågbudgetproduktioner! Men jag tänker att det kanske är en fas. Det går nog över.

Kanske är det som i reklamen, att hon plötsligt sitter i bilens framsäte, piercad och med svartfärgat hår med en orm vid namn Lucifer om halsen.
Då längtar man nog tillbaka till Barbie...