lördag 29 januari 2011

Inlärt svenskt beteende

Det kommer inte naturligt, det där med blygsamhet. Inte för mig i alla fall.

Precis som alla duktiga svenskar, kan jag de sociala koderna. Man ska inte var bra, inte säga att man tycker det i alla fall, och alltid vara modest.

För mig är det en onödig och kostsam process.

Precis som jag gärna erkänner att jag suger på något, tycker jag att jag kan få säga när jag är bra på något. Har aldrig förstått faran med det.

Men i Sverige får man bara säga att man är bra om man är riktigt dålig. När snickargubben från Bygglov tycker att han är bra på att dansa i Let's dance, så skrattar folk och tycker att han är rolig och käck. När en typiskt okulinarisk man kokar korv och spaghetti och tycker att han är en bra kock, så är det ok.

Men om någon som faktiskt KAN något säger att de är bra, då är det illa. Eget beröm luktar illa. Eller PR.

Det är som om avundsjukan hänger i luften. "Du är ju redan bra på något. Räcker inte det? Måste du gnugga in det i ansiktet på oss andra också?"

Jak ferrståår inte.

Inte behöver det vara skryt. Jag menar att man faktiskt kan säga "jag kan det här" utan att slå sig för bröstet. Det är ok att säga "jag är bra på det där" om man är det, tycker jag.

Men det är inte förenligt med svenskt beteende. Nej - här ska man vara blygsam och inte framhålla sig själv. Stå med tårna ihop och vänta på att någon tittar åt ens håll och gissa sig till att man är kompetent.

Detta inlärda svenska beteende sitter obekvämt på min själ. Jag VET hur man "ska" göra - men jag vill inte göra det. Vad mer är: Jag vill säga till folk när jag tycker att de gör bra, att de är bra och när de gör mindre bra. Det är fel. När jag gör som jag tycker är rimligt, blir folk arga och obekväma och upprörda.

Men det här är ju bara inlärt beteende, en svensk norm.
Vi väljer själva vilka regler som ska rida oss.
Den som tycker att blygsamhet är fint, kan ju ägna sig åt det.
Vi andra slipper.

Och skulle jag komma till USA med mina kommentarer, hade jag varit själva definitionen av blygsamhet. Den som inte säger "jag är världsbäst på ALLT" ligger efter där.

Allt handlar om sammanhang.

3 kommentarer:

  1. Hej Karin! sitter precis nu och skriver ett arbete i engelska B om svenskt beteende och hittade din blogg. du har så himmla rätt och visst är man trött på detta jäkla beteende? Det finns ju inget som är intressant med att vara blyg och tillbaka dragen?! varför inte hälsa på en främmande människa? sätta sig bredvid någon man aldrig sett förut på bussen? eller bara fråga hur busschauffören mår en dag? Livet blir ju så jäkla mycket roligare av att vara lite utåt eller hur? Jag håller med dig helt och jag tycker det var väldigt bra skrivet det här inlägget! :)

    SvaraRadera
  2. Ja, visst är det märkligt? Är vi inte lite färdiga med det beteendet?

    Och det här med att hälsa på folk... Jag har skrivit om det på bloggen också, tror jag. Det skrämmer ju skiten ur folk!

    Men jag tror att det är på väg att förändras. Vi kanske inte måste hålla fasaden så hårt längre. Eller vad tror du?

    SvaraRadera
  3. http://helakarin.blogspot.com/2010/10/halsa-pa-framlingar.html


    http://helakarin.blogspot.com/2010/12/prata-med-framlingar.html

    :)

    SvaraRadera