Kaos i business

Något har hänt.
Det är kaos i hart när vartenda företag och organisation.
Folk mår dåligt, ingenting blir gjort, saker faller mellan stolar, folk slutar, ingen håller i någonting, allting går på lösa boliner.

Jag ser det gång på gång, i såväl företag som andra organisationer. Det är helt annorlunda än förr...

Vad hände med den hederliga, svenska arbetsamheten?
Det ordentliga, kanske lite långsamma men genomtänkta arbetandet?

I alltför många organisationer är kalabalik och brandkårsutryckningar vardag. Arbetet samordnas för dåligt, ingen har koll på vad de andra gör, det saknas en långsiktig plan. Det är som springaren i schack: Två hopp fram och ett åt sidan, två hopp fram och ett åt sidan. Sedan vänder man riktning och hoppar lite åt andra hållet, utan mål. Och när det inte går som man hade hoppats (alltid räknat i avkastning, inte i resultat), då omorganiserar man ännu en gång.

Nya chefer som inte vet vad som väntas av dem, vad de har för befogenheter eller skyldigheter. Ofta befordrade till sin absoluta inkompetensnivå - de klarar inte jobbet, och kommer därför absolut aldrig att komma därifrån. (De vill ju inte gå neråt i status och lön, och ingen kommer någonsin att erbjuda dem ett jobb på samma nivå, så de är där de är.)

Anställda som känner stor hopplöshet, eftersom det inte är någon ordning på någonting. De tappar sugen, skiter i vilket, och ser bara till att göra precis det som krävs av dem så att de får lön.

Ingen säger längre till när något suger.
Varken de anställda - eftersom de har givit upp och är rädda för att mista jobbet - eller cheferna - eftersom de är rädda att bli genomskådade.

Det är beklämmande.

Så många organisationer som bara drivs av rädsla och ångest. Det är inte klokt!

Är det för att vi länge har premierat de egenskaper som nollorna besitter? Att kunna snacka bra för sig, har ju t ex varit viktigare än att verkligen leverera. Att se bra ut på långt håll, liksom. Eller det här att nollorna aldrig någonsin vågar anställa någon som är smartare än de själva, med motiveringen "då lämnar de oss snart". Som om det vore en självklarhet!

Och min stilla fråga är:
När vänder det?
När blir det ordning på torpet igen, med chefer som vågar chefa och anställda som brinner för det de gör? Med organisationer och företag som tänker långsiktigt och utveckling, i stället för vinst i 10% av omsättningen?

Eller väntar något nytt nu, någon form av anarki?

Jag blir bara trött.
Det är så djävla dumt, om du ursäktar formuleringen.
Vi är bättre än så. Och vi är värda bättre.