Att passa in

Hela min uppväxt gick ut på detta: Att passa in.
Man skulle säga rätt saker, vara lagom duktig, bo i likadana hus, rösta på samma parti, klippa håret rätt, hälsa på rätt människor, tycka likadant och göra som alla andra.

Jag anser mig själv vara en hyfsat intelligent och ganska social person, men jag kan säga en sak:
Det är svårt att passa in.

Uppriktigt sagt tycker jag att det är lättare att skriva alla rätt på ett prov eller vara festens medelpunkt än att göra just det.

I mitt vuxna liv har jag inte varit så beroende av att göra det. Mitt liv har i stället handlat om att vara kreativ, driftig, smart, snabb, lösningsfokuserad, rolig, omtänktsam och stark.

På sista tiden har jag dock varit tvungen att försöka passa in igen. Det har gått sådär. Jag har kommit fram till att jag har mycket lättare för att hålla en hel veckas workshops, planera en renovering, skriva en serie debattartiklar, vara ansiktet utåt för en organisation och laga en sjurätters middag samtidigt som jag stickar en kofta, än att passa in.

Så, en dag för någon vecka sedan, sitter jag och slötittar på en jättelökig film. Plötsligt hoppar en replik ut ur TV-rutan:
"Why do you try so hard to fit in when you're born to stand out?"

Jag andades in och filmen verkade pausa.
Jamen - så är det ju!
Kanske inte så konstigt att jag har en oerhörd ovilja mot att infoga mig.

Det kanske är så enkelt: Jag är inte gjord för att passa in.
Jag är gjord för att sticka ut.