En tveksam sommar, blyg och försiktig, smyger sig in i vårt land. Blommor blommar, frukter och bär växer, men solen och värmen saknas.
Naturen prunkar, men kalla vindar drar över landet, isvindar från ishavet. Och vi säger: "Det var mig en eländig sommar. Men SNART kommer hon nog igång!"
Jag tycker mig känna igen resonemanget, tycker att jag har hört det förut. Var det kanske... Förra sommaren? För den var väl också rätt kall och dyster, med endast några riktigt fina dagar som lyfte humöret.
Personligen tycker jag dock att vädret här uppe i den vackra nord blir sämre och sämre för varje år som går. Lite mindre sol, lite mindre värme, lite blåsigare. Blåst på sommaren? För tio år sedan blåste det aldrig på sommaren! Inte här i Mistelås i alla fall. En stilla sommarbris, kanske, men aldrig piskande blåst. Nu är det vardag, åtminstone en riktig blåsdag i veckan. Di gamle säger: "Det är tack vare Gudrun. Skogen som skyddade är borta." Men runt vår by gick det minsann inte ner några träd. Och de här vindarna kommer ju någonstans ifrån. De uppstår inte på slätterna.
Har någon form av klimatförändring startat på allvar, så att nya strömningar i havet startar nya luftrörelser? Det är komplicerade förlopp, det där. Kanske kommer vi ha mer vindar från Ishavet och Nordpolen framöver, året runt? Då blir det lite sorgligt i vackra Sverige.
På 1300-talet odlade vi persikor och vin i Sverige. Vi hade Medelhavsklimat här. På några få år förändrades sedan plötsligt levnadsvillkoren helt. På Gotland, i Fornsalen, kan man följa människornas kamp genom förändringen. Hur man först inte VILL se den. Hur man sedan tror att det kommer gå över. Hur man så småningom accepterar det oundvikliga, när vinplanteringarna dör.
Ibland tänker jag detsamma om nutiden.
Kanske vaknar vi till om några år och inser att den här tveksamma sommaren som aldrig riktigt slår till med full kraft, är allt vi kommer att få?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar