Fult att tjäna pengar?

I Sverige är det fult att tjäna pengar. Det anses vara förknippat med någon form av lurendrejeri och båg. På något sätt skor man sig på andras bekostnad, det är en sak som ses som säker.

Konstigt nog så tjänar nästan alla pengar i Sverige.
På något sätt får vi ju en inkomst.
Varför är det mer ok om den är "lagom" hög?
Och att det är bättre om man har fått slita ordentligt för den?

Varför får det inte bara komma lätt?

Jag, för min del, vill helst jobba så lite som möjligt –
men tjäna så mycket som möjligt.
Udda? Ja, kanske.
Grejen är ju att när väl försörjningen är fixad, kan man ju göra så mycket annat!

Väldigt många saker som jag vill göra ger inga pengar alls. Jag vill ta hand om mina barn, ge dem trygghet och upplevelser och kärlek. Vårt hus behöver pysslas om, renoveras varsamt och skötas. Ideellt arbete, som att vara styrelsemedlem i Friskolan Kronobergshed, eller folkvald politiker, tar tid. Skriva, blogginlägg och böcker samt ge råd till vilsna själar vill jag göra så ofta det går. För att inte tala om träning, naturupplevelser, odla egen mat, sy, sticka, virka, läsa böcker... Allt det där man gör för själen.

Så: Att förtjäna en hyfsad inkomst kan gärna få gå fort, så att jag hinner med det andra.
Allra bäst är det om jag kan tjäna pengar på att göra något bra.
Att jobba med barn och dans kändes bra. De blev gladare och friskare – toppen!
Att ta hand om människor med ont känns kanon. De blir också gladare och friskare.
Och att jobba med näring känns riktigt härligt, för det ger samma resultat och gäller verkligen alla!

Nuskin/Pharmanex som jag jobbar med är ett börsnoterat företag med goda finanser och stabilitet. De är etablerade i 52 länder och bedriver egenfinansierad forskning på näring, hud och världssvältens förhindrande. Ett bra företag med goda intentioner, seriöst.

Överallt i världen exploderar deras försäljning. Folk har upptäckt hur mycket bättre deras produkter är jämfört med konkurrenternas, och oerhört många vill vara med och tjäna lite pengar på dem. Utom i... Sverige. Här går utvecklingen långsamt, eftersom det inte finns tillräckligt med återförsäljare. I Norge är verksamheten fyra gånger större än i Sverige (om inte mer)!

I Stockholm, däremot, har det vaknat. Bara senaste året har det hänt enormt mycket: Folk hoppar på tåget. De inser att de kan gå ner till att jobba halvtid och förmedla kosttillskott, med bibehållen inkomst. Rekommendera andra att käka de här produkterna är ju inte svårt, eftersom de är så bra! Ingen kontantinsats, inte mycket arbete, kan jobba mycket hemifrån, och det är riktigt seriösa grejer. Låter bra, va?

Men vet du vad jag tänkte när jag blev tillfrågad? Jo, jag tänkte som folk gör mest: Vad är detta för lur? Någon pyramidorganisation där folk i toppen skor sig på fotfolket? Nä, det är ju inte det. En demokratisk fyrkantsorganisation är det. Du tjänar samma provision som de under dig på varje kund. Man samarbetar därför systerligt och broderligt, för det finns ju ingen idé att konkurrera!

Jag tycker det känns bra.
Allra bäst känns det när ADHD-pojken kommer för återscanning och mamman sitter tårögd och berättar hur hela hans beteende har förändrats på tre månader. Att han inte behöver äta medicin, att han kan hålla koncentrationen, att hans lärare är helt fascinerade. Och pojken ler lite i mjugg och säger: "Ja, men nu går alla tankarna åt samma håll!"

Eller när kvinnan med värk i hela kroppen ringer och berättar att hon inte har ont någonstans, fastän hon var på sitt första träningspass på 10 år igår. Eller flickan med kroniskt magont som plötsligt har börjat kunna äta allt det hon var "allergisk" mot – och mår toppen!

Det är roligt.
Och då är det roligt att tjäna pengar. Inte ett dugg fult i min bok.