Jag är inte barndöpt, dvs mina föräldrar namngav mig utan en kyrklig ceremoni. Detta för att min far är övertygad ateist. Inte heller min lillasyster döptes.
När jag var liten, var det ovanligt, men vi tyckte nog aldrig att det var en stor sak. Inte jag i alla fall. Mamma och pappa hade ju förklarat varför: Att det var för att vi skulle få välja själva och fritt ta ställning ifall vi ville bekänna oss till någon religion – och i så fall till vilken.
Som tonåring gick jag därför och konfirmationsläste i Svenska kyrkan, helt enkelt för att ta reda på vad jag trodde. Någon vecka före konfirmationen, pratade jag med prästen och berättade hur jag trodde och tänkte samt frågade om han tyckte att jag skulle konfirmera mig eller ej. (Det var nämligen några saker jag inte riktigt var överens med svenska kyrkan om.) Prästen såg oerhört förvånad ut, och efter ett fint samtal kom vi fram till att jag var ett konfirmand-ämne. Då döpte jag mig.
Jag valde då själv mitt bibelord och fick vara med och planera själva ceremonin. Det kändes fint. För mig blev det verkligen någon sorts vuxenhetsrit: Jag tog ett eget, vuxet beslut angående min tro och började resan där. Sedan konfirmerades jag också.
När mina barn föddes, tyckte jag därför att det var ganska givet att de inte skulle döpas. Varken min make eller jag är heller aktiva i kyrkan, så det fanns ingen som helst anledning att tvinga in våra barn i något.
Men då – hände det märkliga ting!
Vår bypräst hörde av sig, både per brev och telefon.
Visste vi att barn som inte döps inom tre dagar, riskerar att komma till helvetet?
Jodå, Svenska kyrkan.
Vi fick också bibelord skickade till oss med samma innehåll.
Släktingar hörde av sig.
Vad nu, men varför, och vi som ville komma på dop...
Någon skickade en gammal dopklänning som gått i arv.
Antagligen skulle den få oss att tänka om.
Vi bara skakade på huvudet.
Men jag kan tänka att många skulle fallit till föga.
"Äsch, vad gör det. Är det tradition i släkten, så..."
Och kanske: "Jag blev döpt, det skadade inte."
Fast det är väl ungefär samma argument som man använde förr för barnaga. De som tyckte att aga inte behövde förbjudas, sa ungefär så. "Det har man alltid gjort och mig blev det folk av ändå". Kanske inte det bästa argumentet...
Givetvis är det varje förälders eget val.
Samtidigt tycker jag att det kan vara klokt att låta barnet få välja.
Jag tror att det låter barnet/ungdomen ta ställning på ett annat sätt.
Och jag är ju en "sucker" för medvetna val... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar