Jag undrar hur informationen lagras i hjärnan.
Det måste vara världens bästa förvaring!
Tänk, så mycket information det ryms där.
Även om man inte alltid hittar rätt information på en gång, brukar polletten trilla ner efter en stund. Jag föreställer mig långa gångar med arkivhyllor, fullstoppade med väl etiketterade lådor. Och så jobbar det en liten vithårig farbror där, som vet precis var allting är. De gånger det tar lite tid att hitta informationen, beror det på att han måste klättra upp på en stege eller gå väldigt långt bort i arkivet. Han är ju trots allt inte ung längre.
Men så är det ju inte alls.
Det begriper jag ju.
Det är bara den militära sidan av mig som uppskattar bilden som sådan.
Dessutom tror jag att det minsann är olika ställt med arkiveringsprinciperna i olika hjärnor. Själv har jag alltid varit strukturfascist: Jag kan inte förstå att folk blandar ihop nivåer, ämnen och grupper. Det liksom ryser i hela min kropp och jag vill skrika "NEJ, de sakerna HÖR INTE IHOP, ser ni inte det?".
Kanske är det för att jag är totalt beroende av att det är ordning. Annars kommer jag inte ihåg någonting. Jag är den där sorten som måste hitta saxen i rätt låda, för annars vet jag inte var jag ska leta. Om inte nyckeln ligger i just det rätta facket i just den väskan jag trodde den var, blir jag handfallen.
För den lille gubben som jobbar i mitt hjärnarkiv, är nämligen inte som alla andra.
Trots att det är väldigt ordnat i arkivet, hoppar han från hylla till hylla. Än det ena, än det andra plockar han ihop och slänger fram allt som frisbees i hjärnan. Det gäller för mig att prata fort, för snart kommer nästa informations-frisbee.
Från flera personer (vars åsikter jag värderar högt) har jag fått omdömet att ha märkliga associationsbanor. Jag är superexpert på att spela Rappakalja och ljugspel av olika slag – jag vet knappt vad som är hittepå och vad som är sant i alla fall.
Ber man mig associera till något, kan man få fjorton olika svar, varav vart och ett kan rendera en inlåsning med tvångströja. Jag har lärt mig att lägga band på mig (bara tänka, inte säga), men ni skulle bara veta hur det ser ut innanför pannbenet...
Så det är en jädra tur att det är sorterat och ordnat däruppe.
När han väl tar paus, ligger allt i sina lådor i ordnade gångar.
Jag kan stilla och lugnt hämta fram det jag vill ha.
Men Shhhh! Väck inte arkivgubben!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar