Jag har lite svårt för det där: Att våga vara filosofisk eller djupsinnig.
Inte för att jag ogillar det – tvärtom – men jag är orolig för att inte presetera.
Tänk om jag egentligen är kvasi-intellektuell!
Och att mina tankar är dunkelt tänkta och inte leder någonstans!
Brrr... Inte roligt.
Fast ännu mer orolig är jag för att hamna i "Carpe Diem"-facket.
Ni vet de där människorna som drar till med inövade fraser, lånade citat och plattityder och tror att de är visa. Brrr, brrr och dubbel-brrr.
Så såg jag en intervju på SVT med Alexander Bard.
Oj, så befriande det var!
Han benämnde sig själv som filosof, och menade att man inte kan utbilda sig till det. Antingen är man det, eller inte. Han själv hade varit det sedan 4 års ålder, tror jag att han sa. Svårigheten med att vara Alexander Bard, var att vanliga människor var så mycket lägre stående (han använde nog ett annat ord), så att det inte var någon egentlig vits med att försöka kommunicera med dem/oss, eftersom vi ändå inte begriper vad han tänker.
Ah – där har jag min utväg!
Om jag tänker något som ingen begriper, eller som folk inte förstår storheten i, så kan jag bara skylla på att de inte är lika högt utvecklade som jag!
Nämen, så händigt.
Jag kan nu glatt fortsätta att filosofera kring allehanda företeelser, utan att oroa mig.
Tack, Alexander!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar