Att stelna till en klump

För många herrans år sedan intervjuade jag en kille som studerade till fritidspedagog. När vi råkades på studentpuben lite senare, var han lite på lyset och ville prata djupt.
Han tittade mig djupt in i ögonen och med oro i rösten sa han:
– Jag har inget emot att bli äldre, men jag vill inte stelna till en klump.

Vad han menade med detta, var att han inte ville bli fast i sina former, inte sluta utvecklas.
(Det framkom under senare, öliga, diskussioner.)

Det har jag burit med mig sedan dess. Jag tycker att det är en bra devis.
Den dag då man inte längre iakttar naivt, förundras, lär och utvecklas, är det inte stor vits att leva, tänker jag. För mig är det nästan att likställa med att dö.

Jag har lite svårt att umgås med jämngamla, trivs bättre med yngre människor, vilket jag har funderat över. Är jag ovanligt omogen, har jag åldersnojja? Men nej, det är bara "skuld och skam"-spöket som pratar. När jag går igenom mina vänner inser jag att många är yngre – men många är också betydligt äldre! Däremot har jag inte jättemånga jämngamla.

Min teori är att jag nu är i en ålder, då många stelnar till klumpar.

Jag mötte en gammal vän på stan härom veckan. Det var märkligt... Jag känner honom väl, och jag vet vem han är, och för mig var det så tydligt att han spelade en roll. En ytligare, lättsammare, säljigare roll än den han verkligen är. Och visserligen kan det bero på att vi inte har setts på ett tag, eller att han inte hade lust att vara "på riktigt", men då slog det mig: Han har stelnat till en klump.

Han har gjort det som så många gör i 40-årsåldern (eller ännu tidigare för all del):
Bestämt sig för vem han ska vara, och spelar sedan den rollen.
Utan att känna eller tänka efter, utan djup. Han är den han förväntas vara. Den som passar in i rätt sammanhang.

Och jag blir så illa till mods.
Det känns väldigt sorgligt.
Han är SÅ mycket mer intressant än det han utger sig för att vara!

Nej, jag mår inte bra av det.
Det gör mig sorgsen, och lite rabiat: Då blir jag nästan tvungen att ifrågasätta och ställa saker på sin spets, vara tonårsbesvärlig och ställa till en scen, allt för att skaka om personen i fråga.

"Vakna! Kom ihåg vem du är!"
Och jag tänker att om man knackar riktigt hårt på den där klumpens skal, så kanske det krackelerar. Och ut kan den verkliga personen hoppa, som en kyckling ur ett ägg.

Men var och en väljer förstås själv. Och mitt val är klart:
Oavsett hur mycket jobbigare det är, tänker jag aldrig stelna.
Varken till en klump eller något annat.
Sen får folk se mig som flyktig och flaxig hur mycket de vill.