Det är ett märkligt löfte vi ger varandra på bröllopet egentligen.
Varför vill vi säga och tänka så när vi står mitt i livet och kärleken?
Vi vet alla hur förödande det kan vara (för alla inblandade) att leva i ett destruktivt eller dött förhållande.
Och vi vet att det kan hända vem som helst.
Kanske är det i och för sig så att folk ger upp för lätt också, men i alla fall.
Hur kan man lova att älska någon i hela sitt liv?
Man kan säga "Dig VILL jag älska i hela mitt liv", men man kan inte lova.
Det kan hända mycket på 60 år...
Förresten kan man älska någon och inte vilja leva ihop med dem också.
Så även om det finns kärlek, kanske inte ett liv tillsammans är att föredra.
Förr i världen dog ju folk lite oftare. :)
Nej, men tidigare. De dog i krig, de dog i sjukdomar, de bara... dog.
Änkor och änklingar sörjde en stund, sedan började de om med någon ny.
Inget konstigt i det.
Det var en naturlig förändring av levnadsvillkoren.
Men idag, när vi lever så himla länge, så kanske vi får ta tag i det där själva.
Och då kanske det inte är så konstigt att folk skiljer sig.
Kärleken kommer och kärleken går
ingen kan tyda dess lagar
Men dig vill jag älska i vinter och vår
och alla min levnads dagar
Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter
Din lycka är min, min lycka är din
och gråten är min när du gråter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar