Reality check

Rätt ofta känner jag mig som en utomjording.
Det har blivit värre och värre med tiden.

Även om jag då utvärderar mig själv och kommer fram till att jag är "ok" (om än inte "normal"), så är det lätt att förfalla till desperation ibland.

Är det bara jag som är tänker så här?
Är det tokigt att göra på det viset?
Ska jag anpassa mig?

Men då: Tadaaa!
Då stiger de fram: Vännerna.
De äkta och sanna, som man gillar.

De skrattar bort oron, berättar att de tänker likadant, att de tampas med samma problem. Och att det minsann är helt ok – mer än det, det är de andra som är konstiga.

Och så får man skratta.
Åt sig själv, åt de andra och med sin vän.

Reality check.
Den behövs.

Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.
Titeln på en platta av Thåström.
Bland det bästa jag vet. Titeln, alltså.
Jag förstår precis hur han kände. Tror jag.