Jag är uppvuxen i en familj där det var självklart med alkohol, men där det samtidigt inte existerade några problem med att hantera den. Vin dricker man till mat, man kan dricka en fördrink medan man lagar mat och vid festliga tillfällen dricker man nubbe till sillen och/eller whiskey, portvin eller likör till kaffet.
På något sätt det där typiskt belevade sättet att dricka.
Själv har jag gått igenom olika alkoholfaser i mitt liv.
Jag drack ingenting före 17 års ålder.
Sedan festade jag ganska mycket fram till ungefär 28.
Därefter blev det lugnt. Numera nästan aldrig.
Maken och jag köper vin när någon hälsar på.
Då dricker vi 1 dl var och gästen får sitt.
Resten lagar vi mat på.
Drinkar dricker vi aldrig och min halvflaska med fint portvin som jag fick för ett halvår sedan är fortfarande mer än halvfull, fast det är bland det godaste jag vet.
Igår provade jag alkohol igen.
En liten välkomstdrink med sprit i.
Ett ganska stort glas vin.
Inatt ville jag krypa ur mitt skinn.
Hela min kropp skrek: "Vad har du GJORT?"
"VAD har du släppt in i din kropp?"
"Det här är ju GIFTIGT!"
Hela dagen idag har jag bara velat få tiden att gå.
Detta för att giftet ska passera, försvinna ut ur mig.
Nu, kl 18, börjar det kännas ok.
Huvvaligen.
Att så lite alkohol kan sätta spår i kroppen nästan ett helt dygn efter intagandet! Förfärligt och läskigt. Definitivt en anledning att bli helnykterist. För så himla gott är det inte.
Och dessutom luktar man fyllgubbe om kroppen dagen efter.
Ofräscht.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar