Inte riktigt svensk

Ännu en gång får jag acceptera att jag inte är riktigt svensk.
Nu i samband med företagsledning och kulturkrockar.

En eminent föreläsare, Colin Moon, har en liten test man kan genomföra på hemsidan. Testet avslöjar ifall man är interkulturellt begåvad/kunnig.

När han pratade om svenskarna, kände jag hur det kröp i mig.
"Svensken tycker att möten är ett tillfälle att diskutera och ventilera. Besluten fattas senare, informellt, i korridoren."

?????
Är det svenskt?
Jag trodde det var dysfunktionella arbetsplatser som fungerade så.
Och att jag hade haft oturen att råka på några stycken sådana.
För mig är ju det helt horribelt!

Min åsikt är att om man vill bolla idéer, dryfta saker fram och tillbaka och fundera, får man göra det i god tid innan ett möte. Väl där, lyfter man sina bästa argument (kortfattat), lyssnar på de andras bästa argument (intresserat och engagerat) och sedan tar man ett beslut.
Och det håller man sig till, såvida inte det tas nya beslut på ett annat möte, eller chefen ger kontraorder.

Chop chop.

Tydligen är jag återigen helt osvensk.
Och jag undrar: Vad hände?
Varför tänker jag helt annorlunda än alla andra svenskar?

Jag har en svensk mor, en svensk far, uppvuxen i ett svenskt samhälle och har bott i Sverige i hela mitt liv. Hur kan det vara att jag inte kan de här sakerna? Att det inte kommer naturligt över huvud taget – att jag inte ens vet om att det är såhär?

Plötsligt förstår jag varför jag i kultursammanhang blev kallad "tuff", "militant" och "aggressiv"...