Socialt utmanad

Jag lider (lite lätt) av en åkomma, som jag egentligen vill uttrycka på engelska: Jag är "socially challenged".

Med detta vill jag belysa att det finns flera typer av handikapp. Man kan uppleva livet som utmanande på många plan, till exempel mentalt eller fysiskt. Jag, däremot, upplever ökande utmaningar på det sociala planet.

I mitt tidigare liv var jag oerhört social. Jag var duktig på att smälta in, att se gruppens behov och fylla dem. Det var på sätt och vis det som var min framgångsformel. Jag kunde reglerna och var bra på att spela spelet.

För många år sedan slutade jag spela med. Jag var också borta från mitt välbekanta sammanhang så länge att reglerna hade ändrats, så plötsligt kunde jag heller inte dem. När det handlade om att lära sig allt på nytt, och försöka att passa IN utan att AN-passa sig, blev det svårt.

Jag valde då att vara sann mot mig själv och inte slipa ner mina kanter. Folk får väl ta mig som jag är, tänkte jag.

Ganska snart insåg jag att det nog inte var det lättaste.
En person som inte följer reglerna och inte har samma drivkrafter som andra (rädsla, acceptansbehov osv) är svår att hantera för många människor.

Och det blir bara värre.
Nu har jag jobbat med mig själv och min personliga utveckling i många år. Själv är jag nöjd med vad jag har åstadkommit hittills, även om det finns mycket som jag ska ta tag i framöver. Problemet är bara att ju mer jag närmar mig den person jag vill bli, desto sämre fungerar jag in i sociala sammanhang.

Varför?
För att jag inte kompromissar.
För att jag tänker på annat än gemene man.
För att jag ser saker för vad de är utan slöjor.
För att jag analyserar allt.

Och det är inte socialt accepterat.
Man ska prata om bilmärken och semesterplaner.
Inte om tidens vara eller icke vara.

Tyvärr fungerar det inte heller att vara tyst.
När jag sitter i min egen lilla värld och följer konversationen tyst och leende, upplevs det nämligen också som utmanande. Genom att inte delta, är jag ett hot mot de gängse reglerna och därmed mot gruppens existens.

Är du inte med mig, så är du mot mig.
Visst var det så han sa, César?
Om man inte deltar och är likadan, så är man inte en del av VI och blir därför automatiskt en av DOM.

Just nu har jag ingen lösning på det här problemet. I min egen verklighet, t ex när jag är behandlare eller föreläsare, fungerar allt toppen. Där gäller mina regler, jag kan vara hur som helst, eftersom jag är ensamvarg och folk bara behöver relatera till mig. I det sammanhanget upplevs jag nog som trevlig, social, tänkande men lättsam. Ska jag däremot vara med i någon form av grupp, blir det jobbigt.

Egentligen inte för mig, men för alla andra.
Jag ser hur de våndas, hur de kämpar för att förstå sig på mig, för att få med mig, eller peta tillbaka mig på den plats som de har upprättat åt mig.

Det är bara det att jag väljer att inte göra så.

Socialt utmanad, socially challenged.
Det är det jag är. Jag har inte redskapen, inte förmågan, inte ens viljan.
Tur att jag trivs med att vara ensam.