Ljus versus materia

En insikt har börjat smyga sin in i mitt hjärta. Den handlar om motsatsen till ljus och kärlek.

Jag har tidigare funderat på vad jag tror är motsatsen till gudomlighet, eller ljuset inom oss, tillhörigheten/gemensamheten och heligheten. Min teori är att det är egot. Utan livsljuset, ingen själ. Utan egot, ingen kropp. Båda behövs, men det gäller att hålla egot lagom stort. Annars äter det upp gudomligheten i oss.

Jag har också funderat över vad som är motsatsen till kärlek. Min absoluta övertygelse är att det är rädsla. Det är rädsla som föder onda handlingar, rädsla för att någon ska ta mitt land, min fru, min bil. Eller rädsla för att inte duga, inte räcka till. Det är grogrund för mycket avundsjuka och hat.

Så, på ena sidan hittar vi gudomligt ljus och kärlek.
På andra sidan finns egot och rädsla.

Nu till mitt nya tänk:
När vanligt, vitt ljus träffar föremål i vår värld, ser vi färger. Den färg vi ser, är den färg som föremålet reflekterar. En röd lampa är röd för att frekvensen för rött ljus studsar mot lampan. Den blir då röd i våra ögon. Allt annat ljus, på alla andra våglängder och i alla andra färger, går liksom in i lampan och... försvinner.

Svart är ett föremål som inte reflekterar något ljus. Vitt är ett föremål som reflekterar allt ljus.

Då tänker jag att det passar väldans bra ihop med mina tidigare teorier!
Föremålet äter upp allt ljus – utom en viss frekvens, som reflekteras.
Ett föremål som äter upp allt ljus blir svart, dvs helt utan ljus.
Föremålet, materian, är alltså motsatsen till ljus.

Så på ena sidan hittar vi nu:
Ljus - kärlek - strålande - givande.

På andra sidan:
Materia - rädsla - sugande - tagande.

Yin-yang. Självklart.
Men också en tankeställare till det här med att äga prylar. Ju mer prylar, desto mindre gudomlighet?
För ju mer man äger, desto mer rädsla för att förlora det.
Och ju mer rädsla att förlora saker, desto mer rädsla över annat.
Rädsla över att ha fel saker, inte bli sedd, att bli uttittad. Jag tror att det lätt rullar på. Snart är man rädd för massor av saker: Att förlora, att inte kunna hävda sig, att vara sämre än andra, att inte accepteras...

Ja, då är vi tillbaka till det där med att inte äga mer än man kan ta med upp i en tall...

Min 7-åriga dotter har en spännande inställning till prylar. Hon älskar nya saker, pengarna rinner ur hennes händer och hon vill HA. Men lika köpglad som hon är, lika givmild är hon. Hon ger gladeligen bort tvillingvagnen som hon sparade till i 6 månader, eller tröjan som hon älskade så mycket. Till kompisar, till skolkamrater som hon egentligen inte gillar men som nog behöver piggas upp, till "fattiga barn" (Kupan el dyl).

Jag tror att hon har kommit på något.
Vi som gillar vackra saker kan ju samla – bara vi ser till att de flödar genom vårt liv, inte stannar upp.