Skolavslutning

...att vi den nåd besinna som räcker året om.

Det är väl ungefär vad jag kommer ihåg från mina egna skolavslutningar. Den blomstertid nu kommer, I denna ljuva sommartid, Flaggan vajjar på sin stång och någon käck låt till, blommor till fröken och syréndoft.

Viktigast av allt: Det var en kort dag i skolan. Och sedan började det låååånga sommarlovet!

När jag gick i ettan, firade vi skolavslutning i kyrkan. Det var fint.
Men så tyckte skolledningen att det inte var lämpligt, så från och med årskurs två firade vi alltid avslutningen på skolgården. Det var också fint.

Jag hade aldrig några speciella åsikter om det där.
Huvudsaken var ju att man fick någon sorts avslutning.
Och att den var lagom kort, så man hann cykla och bada efteråt.

Vad jag minns, var det heller inga diskussioner om detta.
Jag tyckte att det verkade solidariskt mot de som kom från andra länder – och för de som inte trodde alls, för all del.
Kyrkan hade ju ändå inte med saken att göra, tänkte jag.

Idag diskuteras detta igen.
Nu för att det har skett ett förtydligande i Skollagen i frågan.
Det är inte längre valfritt att fira i skolan: Det avråds från detta.
"Inga konfessionella inslag" råder förbudet.
Givetvis kan det tolkas, som alla lagar...

Och jag tänker: Hur känns det om vi vänder på det?
Om vi säger att alla skulle fira avslutning i en moské t ex?
Hur känns det? Jag känner mig obekväm, faktiskt.
För jag vet inte reglerna. Och jag skulle känna mig utanför.
Ännu värre: Om det skulle firas i en dödsdyrkar-krypta?
Jag skulle faktiskt vägra.

Nu har vi inte längre någon statskyrka. Den är avskaffad.
Detta för att det ska råda religionsfrihet på riktigt.
Att avskaffa kyrkobaserade avslutningar är väl en helt logisk följd av det, tänker jag.
Jag tycker nog inte att det är något att hetsa upp sig över.
Värre saker finns att ta itu med.