I vår västerländska sjukvård har vi dragit någon sorts fiktiv gräns mellan det fysiska och allt annat. Det som finns är det man ser, kan man väl sammanfatta det hela.
I österländsk medicin tänker man hälsa på minst fyra plan: Fysisk, mental, emotionell och andlig hälsa. Alltså är det bara en fjärdedel som "syns".
När jag jobbar med kroppar, gör jag det på samtliga plan. Några punkter vid axeln kan påverka den mentala öppenheten och den emotionella kapaciteten. Andra punkter, på rumpan faktiskt, ger effekt på självbilden och den emotionella mognaden. Ja, samtidigt som de hjälper mot ischias, förstås.
I varje fysiskt problem sitter kopplingar till emotionella trauman, som har givit mentala mönster och givetvis påverkat andligheten (=din syn på du och världen).
Exakt HUR starka dessa kopplingar är, fick jag bevis på i helgen.
Jag har haft mycket problem med min rygg genom livet. Bland annat har jag haft en långlivad kotförskjutning med en "försliten" disk. Detta problem har jag dock inte känt av på 10 år ungefär.
I helgen pratade vi om förmågan att hantera kriser. Jag berättade för barnen att jag suger i sådana sammanhang, att jag bara gråter och försöker gå undan. Bland annat berättade jag om när jag blev påkörd. Jag hade fått en whiplash, åkte ambulans till sjukhuset, ringde min man och sa att han inte behövde komma in till mig. Nej, det var bättre att han stannade hemma och tog hand om katterna. !!! Helt galet, förstås.
Medan jag berättade detta, kände jag hur den där gamla kotan drog snett i ryggen. Rent fysiskt började jag luta och jag fick jätteont. Under kvällen förvärrades det, jag sov dåligt på natten, vaknade stel som en gammal tant. Arg var jag också.
Så insåg jag att det var en gammal känsla. Jag var arg på min stackars make för att han inte kom in till sjukhuset den där kvällen. Så jag sa det till honom. "Men du ville ju inte det", sa han på det där typiskt manliga sättet. "Jo, men jag ville inte vara till besvär", sa jag. "Jag är arg för att du inte förstod att jag behövde dig". Schvipp, så släppte det i ryggen. Efter några timmar hade musklerna slutat krampa och jag var återställd.
Tänk, så fantastiskt!
Känslan skapade rent fysiska besvär och smärta.
Ingenting annat kunde ha gjort det.
Så när man har ont, kan det vara idé att fråga sig:
Vad vill kroppen berätta nu?
Är det dags att ta itu med något, gammalt eller nytt?
För en sak är säker: Tar man inte itu med det, så kan man vara heeelt säker på att det kommer att dyka upp igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar