Latmasken

Långsam och slö, men ändå kraftfull på sitt sätt.
Sån är den, latmasken.

Den får mig att säga "inte just nu" och "jag tar det i morgon".
Det är också latmasken som gör att jag tar en kopp te och kryper upp i soffan framför en film, i stället för att städa eller rensa ogräs eller gå en lång promenad innan jag trillar i säng på kvällen.

Det är konstigt det där.
I hela mitt liv har jag skämts för det här beteendet.
Jag har piskat mig att hoppa upp ur soffan, tvingat mig att göra NU.
Men då blev jag sjuk.

Så jag tänker nu: Jag är som jag är.
Och det är tydligen att vara lite lat och gilla att skjuta upp saker.
Det får väl vara ok, det med.

För det märkliga är att jag mår toppen när jag lyder latmasken.
Dessutom tycks saker hända alldeles av sig självt, utan att jag behöver göra ett jota.
Vissa saker blir till och med "icke-saker" under tiden jag väntar.

Hur praktiskt som helst!

Så när latmasken gör sig hörd nu, så försöker jag lyssna.
Är det bara lättja, eller finns det en annan bakgrund?
Kanske är det bara min själs sätt att kommunicera?