Det fanns liksom inga alternativ. Jag fick tidigt lära mig att stå för den jag var. Dels för att jag uppfostrades till att ha åsikter och stå för dem, dels på grund av yttre påverkan.
Min pappa var politiker. En synlig och åsiktsstark sådan, som ofta figurerade i den lokala pressen. Redan som sexåring fick jag veta av lekkompisarna vad pappa hade gjort eller sagt, och hur det minsann hade påverkat dem. I det lite trånga samhället söder om Stockholm hade man svårt för min far, och det gick ut över mig och mina syskon.
Pappa var (och är) svår att gömma. Han var 1.90 lång, svarthårig, yvig i gesterna, pratade och skrattade högt. Han syntes. Dessutom hade han ett ovanligt utseende, mest pga ett stort underbett och tandproblem efter att ha krossad käken som 16-åring. Att han dessutom var informationschef i Stockholm, före detta elitidrottsman och väldigt intresserad av hembygdshistoria gjorde inte saken bättre.
Med en sådan far fanns det bara två alternativ:
– Lära sig springa fort eller
– Stå kvar och stå emot
När jag gick i trean hade jag fått rykte om mig att vara väldigt snabb i matte. Vid valet räknade min far ut valresultaten fortare än datorerna, vilket genererade honom namnet "den mänskliga datorn". Han var mäkta stolt, men jag fick heta "miniräknaren" i en halv evighet.
Dessutom hade jag lärt mig att stå upp för vad jag tyckte. Att se annorlunda ut, komma från en individualistisk och ganska högutbildad familj och säga emot de populära – det var inte direkt vägen till framgång... Som tur var, var jag stark. Vid eventuella påhopp hävdade jag mig bra. Jag utmanade dem i "herre på täppan" och vann för det mesta (ganska stark, ganska lång, mycket slug). Det gick därför ok.
Min far förnekade sig inte. Han kom till mina föräldramöten på 80-talet, klädd i kycklinggula utsvängda byxor med röda hemvirkade slag samt 60-talsskjorta med galopperande hästar på. Smälte inte direkt in i 80-talets mode... Det var bara att gilla läget och vara beredd på allt.
Just det här med att synligt, genom t ex kläder, visa vem man är, är ju ett sätt att sätta ner foten från början. Liksom säga: Sån här är jag, så slipper man dravvla om det sedan.
Jag började högstadiet med italienska stövlar med insvängd klack, roströd poncho och filthatt. I övrigt var jag rätt mesig, men jag syntes. Sedan följde några år av ständiga försök att passa in, för att i gymnasiet blomma ut totalt i annorlundaskapet med militärskjorta eller sjömansskjorta och vega-mössa samt mammas afrikanska klänning omgjord till långkjol. Eller min älskade svarta långtröja, som började sitt liv som en ordinär olle i bomull, men som efter otaliga tvättar mer blev en klänning. Att åka på fredsstudievecka var liksom inget konstigt då...
Men det var ok. Jag var den jag var, och ingen såg snett på mig för det (som jag kände av i alla fall). Efter gymnasiet blev det flytt till Växjö, högskolestudier och en inblick i den nya, spännande Växjövärlden. Växjötjejer hade helt andra normer än jag var van vid, de var mycket mer måna om sitt utseende och modefixerade. Jag var verkligen en pojkflicka jämförelsevis. Det var spännande att möta! Jag hittade någon sorts mellanväg som sedan blev min egen. Lite koll på vad som händer, tog valda delar och inlemmade i min stil.
Eftersom jag rörde mig i dans- och teaterkretsar fanns det utrymme för alla sorter. I de sammanhangen vill man ju helst ha så olika blommor som möjligt! Säregna människor, ju konstigare desto bättre. Och jag gillar verkligen olika! Klart att man tycker bättre om somliga än om andra, men generellt sett tycker jag nog väldigt bra om de flesta. Även om man inte håller med om allt som folk tycker, så blir det en himla färgrik vardag.
Senare var jag med om en identitetskris. Efter första graviditeten visste jag inte längre vem jag var och vad jag tyckte, kände och ville. Allt var grått, jag levde som i vacuum, livet var en enda lång radda av likadana eländiga dagar. Dessutom gick jag inte ner i vikt. Jag gick och väntade på att bli smal igen, och vägrade lägga pengar på äckliga storkläder. Så hamnade jag i en utmattningsdepression i samma veva. Alla kläder jag köpte efter det blev beiga, lika färglösa som jag själv var inuti. Det var förfärligt!
Kläder och utseende i övrigt är för mig ett sätt att kommunicera. Jag använder kläder till att skapa ett visst humör, en viss inställning, ett visst språkbruk. Därför är det viktigt att välja rätt kläder, så att jag känner rätt. Vill jag passa in och verka företagssam, t ex vid ett affärsmöte, klär jag mig mer diskret och business. Är det föreläsning eller workshop, så är jag givetvis mer praktiskt klädd så jag kan röra mig lätt och alla kan se vad jag gör. Hemma kanske jag är uppklädd till tänderna en helt vanlig onsdag och jättesunkig följande lördag. Om jag inte har några krav på mig, väljer jag efter humör.
Skor påverkar mig kopiöst. Jag har business-mässiga skor som gör mig rapp och kvick. Så har jag proggmysdojor, som gör mig eftertänksam, flummig och nöjd med livet. Sedan har jag tjejiga skor, som skapar högre svansföring. Jag har också sportfreakskor, förvirrade skor, lagomsnygga skor och märkliga "sticka ut-skor". Skorna påverkar hur jag går, hur jag pratar, hur jag känner och tänker. Att ta fel skor – till exempel proggmysdojjorna till ett affärsmöte – innebär inget mindre än en katastrof.
Kanske är jag ovanligt splittrad i min personlighet. Hippien och militären. Men det är ju den jag är! Allt det där och lite till.
Jag tycker att det är roligt med olikheter. Vi är ju olika inuti, så det är roligt om det också syns utanpå! Härom veckan stod jag på en perrong i Stockholm och slötittade tvärs över spåren på människorna på andra sidan. Alla var svarta och mörkgrå! Det var säkert över 200 personer där, och inte en enda vad röd eller turkos eller grön. Bara en enda gul hatt hade piggat upp bilden enormt, vill jag lova. Eller ett par randiga tights! Men tyvärr.
Det var som en fruktsallad med bara äpplen. Inget fel på äpplen, men som fruktsallad blir det ju lite enahanda. På samma sätt är det med personligheter. Olikheter kompletterar och lyfter fram varandra.
Jag tycker att det är roligt när folk uttrycker sig, oavsett om det är med musik, ord, kläder, ansiktsuttryck eller dans. När jag tittar på konst, förstår jag kanske inte vad konstnären vill åstadkomma. Jag kanske inte får någon känsla alls i min kropp, men det förminskar givetvis inte värdet av konstverket! I någon annan kanske det tänder en eld...
Fortfarande tycker jag att Moses Gud har sagt det bäst:
– Vem är du, frågade Moses.
– Jag är den jag är, svarade Gud.
Det är så bra! Hurra för det! Och bäst av allt: Moses accepterade det svaret. Det borde vi lära av.
Fast Gud slängde in en brinnande buske och en tordönsröst också förstås.
Det kan vi vanliga dödliga inte dra fram ur rockfickan till vardags...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar