Min taktik har alltid varit att se snygg ut på långt håll. När sedan folk kommer i närheten, kan man upprätthålla illusionen genom att gå fort och skratta ofta. Då ser inte folk att man är ful.
Skämt åsido, så tycker jag mycket går ut på att liksom spänna upp sig. Speciellt tydligt syns det när man går in i en förhandling av något slag.
Där finns männen som boxar till sig. De försöker liksom se bredare ut än de är, trycker ner axlarna och spänner ut armarna lite inåtroterade samt trycker in hakan.
Där finns kvinnorna som drar ihop sig: In med magen, ut med bröstet, benen ihop, snörper lite på munnen och lägger huvudet på sned. Ofta med lyftade ögonbryn över glasögonen.
Man ser också de slappare karlarna, som lutar sig över stolen bredvid, låter magen pösa ut, håller hakan alldeles för högt och kisar trött på alla.
Allt är förstås tekniker för att se lite mer märkvärdiga ut än man kanske är. Det är som en hönsgård med allt ifrån sprättande hönor till bröstande tuppar.
Roligt!
Vi människor gör precis som alla djur: Försöker se tuffa ut på håll. Meningen med det är att man ska slippa slåss. Den som ser tuffast ut vinner.
Och det gäller i alla sammanhang där man träffar många nya människor samtidigt: På krogen, på stora festen, i politiken... Det är så vi gör. Vi spänner upp oss och hoppas att motparten ska gå på bluffen, liksom.
Men så bra som en speciell sorts uggla, blir vi aldrig... Kolla på länken och se hur fantastisk naturen är på att skapa överlevare!
Transformer owl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar