måndag 4 april 2011

Att veta vart man ska gå

Ibland önskar jag att jag hade en karta över mitt liv. Där skulle det finnas olika kontinenter, som Barndomen, Tonåren, Student, Ung vuxen, Mamma, Familjeförsörjare, Vuxen utan barn, Pensionär och Gamling.

Inom varje kontinent skulle det förstås finnas massor av platser, med alla fallgropar och fina utsiktsplatser noga utmärkta.

Genom hela kartan skulle det slingra sig en väg.
En väg som skulle leda mig från Barndomen till Gamling.
En tydlig och väl synlig väg, så att man när som helst i livet skulle kunna lyfta sig upp på makronivå och se: Ja, den leder vidare. Ja, jag går åt rätt håll.

En Väl Synlig och Genomtänkt Plan.

För det jobbiga är ju aldrig att gå. Hur lång vägen än är, så kan jag knata den. Mina apostlahästar är starka, jag orkar.
Det kluriga är inte heller att vägen slingrar sig. Även om det ibland känns som man går onödigt lång väg för att transportera sig framåt, så är det rätt roligt medan man håller på. Och man ser många trevliga saker på vägen.

Det som hotar att knäcka mig emellanåt, är ju att jag inte vet Planen.
Jag vet inte om jag är på rätt väg. Tänk om jag är ute på helt fel spår, om jag valde fel i en korsning för tre år sedan?
Jag vet inte heller om det är MIN väg. Kanske har jag bara sneglat på någon annan och tyckt att deras väg såg trevlig ut. Jag går och går på den, bara för att upptäcka att jag kommer till någon annans liv! Hemskt.
Tusan vet om jag ens är säker på att det är en väg. Ibland känns det minsann som om jag pulsar i djupsnö eller trampar genom en mosse. Känns hemskt oklart om det finns en väg alls. Kanske har jag helt tappat riktningen!

Så, detta är vad jag önskar mig i födelsedagspresent: En karta över mitt liv.
Går den att beställa (med satellitfoton) från Google?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar