Omvänd autism?

Jag har en älskad dotter som förgyller min vardag. Ända sedan hon var spädbarn, har hon också... satt fart på mitt liv.

(Bildtext: En stol i hallen. Mjukdjur, en träsko, en portmonnä med pengar i, ett dockfat med sked – hämtad i dockrummet på ovanvåningen.)
Det finns aldrig någon vila när hon är med. Allt händer så fort, högljutt, stimmigt, katastrofigt och plötsligt så att väldigt mycket hinner hända på väldigt kort tid. Det är som om hon lever i en annan tidsdimension.

Jag läste om autism. Några av symptomen var att autistiska barn inte gillar närkontakt, att de mår dåligt av nya miljöer och stora grupper, att de inte kommunicerar så bra och att föreställningsförmågan är något begränsad.

(Bildtext: Två dockor som var med vid middagen ute på verandan. Kom inte riktigt tillbaka upp i dockrummet.)Om man vänder på de där begreppen, så har man min dotter. Hon måste ha närkontakt HELA tiden. Sitta i knät, dra i någons armar, klappa på brorsan... Vanligaste ordet hon säger är KJAAAAM med utsträckta armar. Enda gången hon är hyfsat lugn är i nya miljöer och i stora grupper. Ju mer det finns att titta på, desto stillsammare blir hon. På dagis älskar alla henne, för hon är en så bra vän och är så lugn. (Vilket är oerhört märkligt för alla som har sett henne i stillsammare miljö, som hemmet eller hos någon vän.) Hon är väldigt kommunikativ och vill berätta saker hela tiden. Det är nästan som om hon inte kan tänka utan att det liksom "läcker" ut genom munnen. Dessutom har hon väldigt livlig fantasi, har svårt att skilja verklighet från lek och försvinner totalt in i drömvärlden emellanåt. Hon ljuger så bra så hon tror sig själv. I början på dagis gick fröknarna på allt, vilket resulterade i ganska många penibla situationer...

Jag tror att hon har omvänd autism. Det finns bara inte något ord för det än.

En helt vanlig dag hemma innebär att saker händer väldigt fort i alla hörn av huset. Samtidigt. Den vanligaste meningen mamman yttrar är: Gör färdigt!

(Bildtext: Ytterligare en docka, noga inbäddad på en köksstol vid frukostbordet. Oklart när hon kom dit och hur länge hon har legat där.) För dottern börjar på många projekt. Däremot är hon inte så bra på att slutföra. I husets alla hörn ses spår av dottern. Även om vi städade igår, så kan man hitta åtminstone 5-6 rejäla högar av saker som är en påbörjad lek/aktivitet.

Det är som om hennes hjärna behöver ständig stimulans. Hon HATAR att plocka undan, men plockar gärna fram (hur krångligt det än är). Idag är hon hos en vän och leker. Villkoret för att hon skulle få åka, var att hon plockade undan de saker som hon inte lyckades slutföra igår. (Några av projekten lyckades vi städa undan igår kväll.)
Bilderna visar vad jag hittade i tre rum efter att hon hade åkt.

(Bildtext: De nya hårspännena med färgglada flätor, tjusigt fastklämda i pappans dokumenthurts.) Och detta är det vi liksom "missade" igår – exklusive hennes eget rum. Jag blir så trött. Dels blir jag trött på att plocka och tjata, dels blir jag uppriktigt trött när jag tänker på vilken oerhörd aktivitet det måste finnas i den där lilla hjärnan.

Eller som hon sa själv, när jag kom på henne med att sitta och klippa sönder papper i små, små bitar framför TV-programmet:
– Mamma, jag måste göra minst två saker, annars susar det i hjärnan.