Jag har tänkt mycket på frigörande dans. När jag var yngre, och lite mer showbiz, gav det mig rysningar. Tanken på att hoppa runt i en sal och vifta på färglada tyger och "uttrycka vad bäckenet säger idag" kändes inte aktuell.
Nu, med ålderns och min resas rätt, tänker jag annorlunda. Självklart är frigörande dans kanon! Egentligen var det nog just det jag ägnade mig åt alla timmar på dansgolven på klubbar och discon. Bara dansa, låta sig svepas med av musiken och stämningen, strunta i alla måsten.
För det är väl så som frigörande dans ska fungera.
Och om kroppen får röra sig fritt, blir den lyckligare.
Då behöver den inte känna sig instängd och tvingad, som den gör av de flesta andra träningsformer.
Men ändå har jag svårt för formen.
Frigörande dans är absolut inte min grej!
Jag tror nu att det beror på de som äger arenan för den här typen av dans.
De är lite för fluriga, har lite för mycket mystik kring sig och tar för stora ord i sin mun för min smak.
För mig blir det därför i stället osant.
Ännu en arena där folk pratar så mycket att de slutar känna och tänka.
Ännu en hop med människor som låtsas vara så heliga och upplysta, men är små och småsinta inuti.
Nä, jag klarar inte det. Det måste vara lite mer jordnära och direkt för att jag ska fungera. Så även om jag tror på idén med frigörande dans, så blir det inget sådant för mig.
Fast jag tror att man kan få ut samma sak av annan dans. Det får i alla fall jag. Dans i alla former är ju fantastiskt på alla sätt: Andligt, fysiskt, psykiskt och emotionellt. Och kan man bara sätta sig över de något mer strukturerade formerna, kommer man till samma ställe av inre frid även av afrikansk dans, jazz eller balett.
Det är ju därför dans är som en drog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar