Jag är fascinerad av den svenska mentaliteten. Min teori är att stora delar av svenskheten baseras på rädsla.
Förr var man rädd för storbonden, herrefolket, kyrkan, ryssen och arbetsgivaren. I takt med att utvecklingen har gått framåt, har dessa överheter avsatts.
Storbonden, som tog både dagsverken och unga kvinnor, tappade sin makt när folk började äga sin egen jord. I och med fackförbundens framväxt, reglerades arbetsgivarens förhållande gentemot arbetstagarna till en mer jämnbördig relation. Kyrkans makt försvagades successivt, när de inte längre hade lagrätt och fick kräva in tionde. Herrefolket förlorade sin överhet när stånden avskaffades och allmän rösträtt infördes. Ryssen skrämdes långt in på 80-talet, men sedan kom Perestrojka och även den maktfaktorn föll.
Kanske är vi svenskar är så vana vid att drivas av rädsla, att vi har tappat vår individuella driv? Vår egen förmåga till reflektion, till eftertanke, till våghalsighet. Genom århundraden har vi styrts av andra, och nu när vi ska bestämma över våra egna liv, så tar det emot. För det finns en annan sida av det här med att vara undertryckt: Man slipper ansvaret. Om någon annan bestämmer, behöver jag inte väga för- och nackdelar mot vartannat, utan kan bara tiga och lida. Eller gnälla för den jobbiga situation jag befinner mig i. För man ska inte glömma bort att vi också faktiskt hade tillit till våra maktgrupper. Vi trodde att kyrkan hade rätt i sina fördömanden och förlåtelser. Vi ansåg nog att adeln, som var beläst och berest, visste bättre och var att lita på. Och arbetsgivaren, patron, var ju väldigt duktig på affärer, så vem var väl Nisse eller Anton eller Lisa att ifrågasätta hans beslut?
Jag tycker att det där lever kvar. Det finns en tendens att hellre gnälla på chefen än att jobba för förändring. Folk sitter i soffan och tjatar över alla orättvisor, men engagerar sig inte politiskt trots att möjligheten finns. Det finns också en total övertro på myndigheter och myndighetspersoner. Man tror att myndigheterna håller koll på allting åt oss, så att vi inte behöver läsa på, tänka själva och ta egna beslut. "Ja, säger de att vi ska vaccinera oss mot svininfluensan, så är det väl bäst." "Om det fanns gifter i juicer, så hade de inte fått säljas." Det allra märkligaste är att folk fortsätter att säga så även EFTER att motsatsen bevisats av exempelvis intelligenta och noggranna forskare i dubbelblinda studier!
Någonstans här slår jag bakut.
För det första är det viktigt att se sin egen roll i verkligheten. Jag, som samhällsmedborgare, har vissa rättigheter – men också vissa skyldigheter. Tycker jag att något är fel, ska jag utnyttja mina demokratiska rättigheter för att förändra. Det ingår liksom också i begreppet demokrati. För att en arbetsplats ska vara sund, kreativ och utvecklande, måste synpunkter och tankar komma längre än till fikabordet: Man måste ta upp sakerna i rätt forum (kanske på personalmötet eller med chefen) så att det finns en möjlighet att förändra.
För det andra vägrar jag tycka att vissa människors åsikter eller handlingar är viktigare än andra. Människorna på myndigheterna är bara vanliga människor. De må ha fina titlar och höga poster som generaldirektör, men de blir inte större jordklumpar än jag när de dör. Och givetvis kan de tänka och göra fel, precis som jag eller du! Därför är det viktigt att vi granskar och ifrågasätter även myndigheters beslut och rekommendationer. Och då menar jag var och en, inte bara Janne Josefsson.
För det tredje tror jag på att vårt individuella ansvar är stort. Jag tror att allt vi gör, allt vi väljer, allt vi väljer bort, påverkar inte bara oss själva utan hela mänskligheten och planeten. Man kan inte förhandla bort det här ansvaret! Det går inte exempelvis att skylla på "jag fick order" när man medverkar till att gasa ihjäl 6 miljoner judar. Nej – faktiskt måste varje människa tänka själv och ta konsekvenserna av det. Visst är det lite jobbigt, men det är det vi har fått den fria viljan till...
Jag tror att en av de viktigaste sakerna vi kan göra i jordelivet, är att utmana våra rädslor. Att fundera över varför vi är rädda för chefen, för doktorn, för grannen, för "vad andra ska tycka" eller vad det nu är.
En annan oerhört viktig sak tycker jag är att våga ha åsikter och stå för dem! Hur ska annars det här med demokrati fungera? Hur ska vi annars kunna förstå varandra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar