Grupptryck

Jag undrar, jag. Vissa saker var nog bättre när vi hade en överhet.

När patron var den som bestämde i Sverige, var det liksom ingen diskussion. Man behövde inte ta besluten själv och man behövde inte oroa sig – eftersom man inte rådde över situationen. (Läs tidigare inlägg: http://helakarin.blogspot.com/2011/04/radsla-for-overheten.html)

Vi var rädda för överheten och vad den skulle kunna utsätta oss för, men vi var också trygga med alla andra. Vi hade en gemenskap under förtrycket.

Genom århundraden av frigörelse från diverse olika former av förtryck (storbönderna, kyrkan, arbetsgivarna osv) har vi blivit av med alla våra överheter. Men jag anar att rädslan är ingrodd i våra gener...

För vi är fortfarande rädda. Men för vad? Jo, för gruppen.
Vad ska de andra tycka, vad ska de tro, hur ska de reagera?
Allt från utseende, till åsikter och ageranden styrs av gruppnormen.
Sociala spel regerar och oron för att avvika blir enorm.

Det är lite "flugornas herre" över det sociala Sverige idag.
Som när en hund- eller vargflock saknar ledare: Då vänder sig alla mot varandra.
Det handlar mer om att hitta olikheter, skilja ut den svagare eller annorlunda, än att se gemenskapen och likheterna.

Nä, jag tror att svensken behöver en av två saker:
1 En tydlig och handfast ledare. En Alfa-hona eller Alfa-hanne som kan få ordning i gruppen.
2 Göra sig av med all sin rädsla.

Och ni kan ju lista ut vad jag röstar på...