40-årskris

Jahapp. Så var man 40.
Hur det känns?
Inte speciellt konstigt alls.

Och inte det minsta krisigt.
Tvärtom känner jag att jag för första gången i mitt liv är:
- Harmonisk
- Lycklig
- Fridfull
- På gång till något bra.

Det känns inte alls nödvändigt att krisa.
Speciellt inte eftersom jag tror på indiankontraktet.
När man fyller 40 får man göra som man vill, för då är kontraktet som man upprättade i samråd med sina vägledare inför det här livet upplöst.
Jag känner att det är sant. Nu får jag äntligen bli JAG, den jag vill, utan några förpliktelser. Det är en anledning att fira!

Jag har en teori om 40-årskrisen. (Som vanligt utgår den ifrån min verklighet, så den kanske är helt tokig och inte generellt applicerbar.) Jag tror att de som krisar är de som inte är beredda att ta steget ut i det nya. De blir osäkra av den här valfriheten som det rivna kontraktet innebär och känner sig otrygga. Därför blickar de tillbaka och försöker fånga det som var viktigt när de var yngre. Snabba bilar, plastikoperationer och allt det där är bara uttryck för en rädsla: Vem är jag nu, när jag inte längre är det andra säger åt mig?

Personligen har jag känt mig som en åldring rätt länge nu. Jag hade inte blivit förvånad om det hade stått "grattis på 60-årsdagen" på mina födelsedagskort. Redan som 20-åring var jag förfärligt gammal och förståndig, och trots mina alla dumheter har det här åldriga accelererat. Inuti är jag hundratals år, på gott och ont. Urgammal och så vis att jag inte vet någonting med säkerhet längre.

Min tanke är att jag fyller 4.0.
1.0 var mina första tonår. Det var första stapplande stegen till att bli någon egen.
2.0 var jag som en andraversion av ett datorprogram: Supersäker på att alla buggar var fixade och totalt omöjlig att besegra. Störst, bäst och vackrast.
3.0 var tiden efter 30, då jag insåg att jag var långt ifrån färdig. Faktiskt var programmeringen från tidiga år så jädra kass, att jag var tvungen att börja om från grunden på många håll. Ett hästjobb!
4.0 inträffar nu. En något stabilare version har vuxit fram. Inte en färdig och perfekt version, men betydligt säkrare än de föregående.

4.0.
Andra skräms över siffran. 40, då kanske man är mitt i livet! Tänk om man har levt hälften nu? Jag tänker tvärtom. Herregud, är allt det här jag har gjort fram till nu bara (knappt) hälften? Och då gick ju ändå de första 20 åren nästan bort till att växa fram. Kära nån... Hur mycket ska man inte hinna med fram till 90?

För med den här nya 4.0-versionen känns det otroligt mycket bättre. Det är stabilt utan att vara tråkigt, grundat utan att vara färdigstruket (jag har inte ens valt kulör än) och... mjukt. Livet från och med nu känns som ett uppköp från det gamla!

Och denna soliga födelsedag känner jag – helt ärligt – i hela mitt hjärta:
Det är nu det börjar.
Allt det andra var till för att lägga grunden.
Den jag är, det jag ska bli, det jag ska betyda för framtiden – det kommer nu.

Och det känns gott. :)