Yttrandefrihet

Det är en vacker sak: Yttrandefrihet.
Kort och enkelt betyder det att man får uttrycka sin åsikt.
Det är en rättighet vi har i bland annat det här landet.

Jag måste dock ställa frågan:
Kommer inte den rättigheten med några som helst skyldigheter?

I min värld är varje rättighet förknippad med skyldigheter.
Du har rätt att rösta.
Din skyldighet är att bilda dig en uppfattning och pallra dig till valurnan.
Du har rätt att gå i skog och mark.
Din skyldighet är att inte förstöra för djuren eller markägaren.
Du har rätt att tro på vilken religion som helst.
Din skyldighet är att ge andra utrymme för sin religion samt ta andlig ställning.

Rättigheten att yttra sig borde också vara förknippad med någon skyldighet.
Kanske har vi en skyldighet att tänka efter före.
Kanske också fundera på om vi ALLTID ska säga vad vi tänker.
Och definitivt: Yttra oss utan att skada andra eller inskränka deras utrymme.

Det borde gälla överallt: I tidningar, på TV, på hemsidor, i sociala medier och IRL. En rättighet som gäller alla får inte gå ut över andra! Om man säger eller skriver saker för att såra, har man missbrukat sin yttrandefrihet i min bok. För yttrandefrihet betyder inte "frihet att kräkas ut vad som helst till vem som helst". Man måste faktiskt sålla, sortera, formulera och kommunicera. Kommunicera som i "utbyte", det vill säga att det går åt två håll.

Näthat, nätmobbning.
Skvaller, förtal, ryktesspridning.
Lunchrumsgnäll, korridorsrykten, vuxenmobbning.
Glåpord, barnmobbning, illvilligt toaklotter.

Hur kan vi acceptera detta?
Hur kan vi låta människor gömma sig bakom en så fin sak som yttrandefriheten?
För även om vi KAN säga vad vi tycker, så innebär inte det att vi alltid SKA.

Vi får det samhälle vi bygger.
Och jag för min del, tycker att acceptans och empati är viktiga byggstenar.
Men det kanske bara är jag...