Märkliga händelser med Reiki

Jag har haft Reiki i händerna i snart 10 år.
En sak kan jag intyga: Reiki upphör aldrig att förvåna.

Från början fascinerades jag av hur varmt och soligt det kändes.
Sedan blev jag lycklig av de fysiska förbättringarna.
Min "obotliga" whiplash försvann, den diagnosticerade fibromyalgin lämnade, depressionen blev gradvis bättre för att sedan vara ett minne blott, min svåra vestibulit försvann, onda vänsterknät blev bra. Med mera.

Medan de fysiska krämporna försvann, upplevde jag häftiga andliga upplevelser.
Jag såg (vad jag uppfattar som) tidigare liv. Detaljer kring dessa som jag inte visste, men som gick att bekräfta med lite research. Insikt i att saker och ting är betydligt mer komplicerade – och spännande – än jag någonsin hade trott. Möten med människor som jag inte hann träffa så mycket när de levde. Möten med andra människor, som förklarade saker om världen och min livsresa.
Sammanhang.

Och mycket mer än så...

Jag trodde jag hade varit med om allt, när jag åkte till min Reiki Master-kurs. Som vanligt fick jag tillfälle att skratta åt mig själv... :)
Under en av initieringarna gick lampan ute på trappen. När jag gjorde mina första initieringar (på tre andra personer), smällde en säkring. Och efteråt har det hänt grejer!
Först var det omöjligt att äta kött, fastän jag var vrålhungrig hela tiden. Sedan blev jag sjukt trött, var tvungen att sova flera timmar extra varje eftermiddag. Massor med drömmar nattetid, men sover plötsligt hela nätter (vilket jag inte har gjort på mååånga år).
Och så har jag förfärlig smärta på konstiga ställen – en dag i taget. En dag hade jag akut inflammation i vänster höft. Kunde knappt gå. Dagen därpå var det onda helt borta, men höger höft smärtade i stället. Korsbenet dagen därpå, höger axel sedan, atlaskotan i nacken precis efter. Förfärliga smärtor, men väldigt övergående.

Och så igår kväll, när jag skulle gå och lägga mig.
En mycket märklig upplevelse...
Maken hade gått och lagt sig. Jag stod och borstade tänderna i badrummet bredvid sovrummet. Under dagen som hade gått, hade jag misströstat och varit ganska hopplöst inaktiv, hade lite förlorat tron på min själv och livet. Nu var jag trött, men mindre missmodig. Jag stod och hängde över handfatet, blundade och halvsov. PANG! Ett jätteskarpt ljud precis vid mitt vänstra öra! Som en riktigt stark och djup handklapp, sådär mitt i handflatan som gör riktigt ont i örat. Jag tittade direkt till vänster, för jag var övertygad om att det var min mans skämtlynne som hade slagit till. Dessutom kände jag att någon stod där, väldigt nära mig.
Det var ingen där.
– OH! skrek jag och hoppade bak en meter. Tandborstlödder över halva golvet, puls på 220.
– Vad fan var det, sa maken som kom gåendes ut ur sovrummet.
– Jag vet inte, men det var precis här, sa jag.
– Måste ju ha varit en glödlampa som gick, sa maken.
Inga glödlampor var trasiga. Ingenting hade trillat, inget hade gått sönder. Hur vi än letade, hittade vi ingen förklaring till det starka ljudet.

Men jag visste...
Jag visste att jag just hade fått en tillrättavisning.
KLAPP!
"Ryck upp dig!
Sätt fart – så här kan du inte deppa.
Hepp hepp! Passa dig, nästa gång tar vi i med hårdhandskarna."

Vem det var som åstadkom ljudet?
Ja, inte var det någon i denna världen i alla fall... :)