Kommentera andras kroppar

"Men, vad hon har blivit rund!"
"Han skulle se mycket bättre ut i en annorlunda frisyr."
"Har du sett, hon rakar sig inte under armarna!"

Helt vardagliga kommentarer, eller hur?
Jag funderar lite över själva grundidén:
Varför tror vi att det är godkänt att ha åsikter om någon annans kropp? Eller över huvud taget granska den?

Att vi ser dem vi möter, är givet.
Men att vi granskar dem mer eller mindre kritiskt – vad är det?

Inte är det kärlek, i alla fall.

Och kom inte med det där: Jamen, jag vill ju bara väl.
För det är inte sant.
Om vi ville väl, skulle vi säga och tänka:
"Vad hon ser lycklig och välmående ut!"
"Han är så fin i den jackan."
"Jag önskar att jag också skulle våga gå orakad!"

Hur kan det komma sig att vi tycker att det är godkänt att kommentera andras kroppar? För i kommentarerna ligger faktiskt någon form av fördömande.

Jag satt en gång och diskuterade behåring med två muslimska män. De "tyckte så synd" om sina fruar, som i vårsolen "var tvungna" att vaxa av all behåring från armar och ben och ansikte. Jag tyckte väl att det får man välja själv. "Jamen, de har ju SVART hår" sa männen. Och? Blir de väldigt varma i solen, undrade jag. "Nej men det är ju inte så roligt att ha tjockt svart hår när man är kvinna", menade de. Varför? Jag har hår på hela armarna, sa jag. "Men ditt är ju inte tjockt. Jag tycker inte att det gör något", sa den ena mannen. Jag bara glodde på honom. Som om jag bryr mig om vad du – eller någon annan tycker – om mitt hår? Om man tror på Gud, och tror att denne Gud är allsmäktig, då tycker jag faktiskt inte att man ska kritisera hens skapelse. Jag är skapad med dessa hår, och det betyder att jag är perfekt med dem, menade jag.
Då blev det väldigt tyst.

Jag förstår inte.
Ibland kan jag hoppa till för att någon ser ovanligt speciell ut. Kanske bara har ett öga eller har ett mycket ovanligt utseende. Då är det som om ögonen liksom måste titta lite extra för att förstå, även om jag försöker hejda mig. Men det är inte för att jag vill kritisera! Det är för att jag inte begriper.

Givetvis är alla perfekta.
Just nu, just i deras liv, ser de ut så här.
Det är perfekt.

Den som är tjock behöver vara det för att skydda sig mot sin inre smärta, eller ankra sig vid den här världen, eller för att hen har fullt upp med andra bekymmer. Den som har håret på ända har antagligen annat att tänka på, kanske en sjuk familjemedlem eller har fokus på sitt jobb. Hon som är orakad har väl valt att vara naturlig. So what?
Det intressanta är väl att möta människan bakom den där ytan?
Att prata och interagera med denne, att lära känna, att lyssna.
Fastnar vi på ytan missar vi allt det andra!

Har vi inget annat att prata om, så kanske vi ska vara tysta.