Tvärstopp

Förr i världen hade jag en oerhörd stamina.
Jag kunde kämpa hur länge som helst när jag ville något.
Oavsett hur mycket det sved, så klättrade jag på, med blödande fingrar och skrubbade knän, på ren envishet.

Det var då det.
Nu är det andra tider.

Så fort det känns avigt börjar magen protestera.
Sedan stänger vänstra hjärnhalvan av en funktion i taget.
Ordcentrat i talspråk. Förmågan att hitta. Närminnet. Känslan av sammanhang, stringens.

Och sedan blir det tvärstopp.
Japp.
Optimisten i mig tänker "men bara liiiite" och försöker.
Nix. Tvärstopp. Går inte ens en centimeter till.

Vafan.
Jag som har kunnat köra över mig själv och mina behov efter önskemål. Hoppat över mat och sömn, bitit ihop, samlat mig, bitit mig i tungan och ruskat av mig.
Det var ju praktiskt att kunna det!
Varför försvann det?

Ja ja ja.
Jag vet.
Det var dags för ett annat tänk, jag måste behandla mig själv som jag behandlar andra, det var dags att sluta utnyttja min överskottsenergi. Tjata tjata. Jag vet allt det där. Det är bara det att ibland tycker jag att det är tradigt.

Och faktum är att det känns som att vara besatt av en ond ande.
Att stå där i hallen, försöka klä på sig för att man VILL orka gå ut och göra den där grejen, och så KAN man inte. För någon Hitler-varelse i hjärnan bara stänger av alla funktioner så att det blir tvärstopp.

Jag är inte förtjust.
Vem fasen gav honom mandat att bestämma?
Är det min utbrändhets konkursförvaltare? Han håller hårt i energi-plånboken och säger bestämt nej till alla onödiga utgifter, oavsett hur mycket VILL det finns bakom. Och VILL-et hoppar och studsar och lägger sig ner på golvet i hallen och skriker och sparkar, men Hitler-energi-konkursförvaltaren bara skakar på huvudet, pekar på soffan och stänger av resurserna?

Jag vet inte. Jag vet bara att när det numera känns fel, då går det inte.
Tvärstopp.