"Idag ska jag ta en promenad", tänkte jag. "Jag tar 3 km-rundan." Så tänkte jag lite. "Fast det är egentligen för lite. Jag får köra lite magisar och annan styrka när jag kommer hem."
Det är så typiskt mig.
Att aldrig tycka att det är bra nog.
Jag minns att jag var ute och gick rundan en annan dag, när en äldre dam kom ut ur ett hus och började prata. "Jag ser dig gå här varje dag, du är så duktig."
Duktig? Jag går ju bara en gång om dagen, tänkte jag. Det borde vara två. Eller så skulle jag åtminstone jogga.
Jag undrar, jag.
Varför är det aldrig nog?
Är det ett personlighetsdrag, som hör ihop med viljan att förbättra och förändra?
Många gånger har jag fått kommentaren:
"Men nu är du väl nöjd?"
Tänk, jag har aldrig förstått att de måste ha uppfattat mig som ständigt missnöjd! Jag hade fullt upp med att förstå frågan. Vad då nöjd? Jag är nästan alltid "under-omständigheterna-nöjd", det vill säga: Det blev bra med de förutsättningar som fanns. Men nöjd utan förbehåll?
Det tror jag aldrig att jag har känt.
Jag har alltid vetat att OM jag hade tagit i mer och OM jag hade övat/samordnat/kollat/jobbat mer, så hade det kunnat bli bättre på ett antal punkter.
Och då kan jag ju inte vara helnöjd.
Nöjd för stunden, med nya lärdomar för hur jag ska göra bättre nästa gång, det klarar jag.
Men... Blir det aldrig nog?
Måste jag verkligen alltid tänka förbättring, utveckling och kämpa mer? Kan det få finnas en nivå, som på något sätt är optimal? När jag når dit, blir jag nöjd?
Kommer det någonsin en dag, då jag kan säga:
"Det här blev verkligen bra!"
Och mena det.
Det vore helt fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar