Det var bättre förr

Som en tjurig gubbe säger jag det: Det var bättre förr.
Efter moget övervägande har jag kommit fram till att det är sant.

Jag har nu nått den ålder då man (snart) har halva livet bakom sig.
Därför har jag lite att jämföra med.
Och väldigt mycket, om inte allt, känns som om det var bättre förut.

Kvinnliga frigörelsen är en av dessa saker.
Vad hände?
På 60-talet brände våra mammor sina BH-ar.
Idag sätter vi på våra nioåringar bygel-BH.
Vi växte upp i tron att tjejer givetvis kan göra lika mycket som killar.
Idag konstaterar vi att vi inte har lika lön för lika arbete, att traditionellt "kvinnliga" yrken har lägre lön generellt, att 2/3-delar av allt arbete i världen utförs av kvinnor som samtidigt äger 1% av jordens förmögenheter.

Jämställdhet oavsett hudfärg är en annan.
På 70-talet satt vi i ringen och tog varann i hand, alldeles oavsett färg.
Röd och gul och vit och svart gjorde detsamma, på riktigt.
En av mina bästa vänner hette Katalin, en annan Penilla och den mest exotiska av dem två var definitivt Penilla, som hade en mamma som inte förvärvsarbetade. Hälften av mina idoler var färgade och jag önskade mig i åratal afroflätor, som var det finaste jag kunde tänka mig. När jag började träffa killar, hade en övervägande del namn från andra kulturer, vilket jag tyckte var kanon – jädrar, vilka goda familjemiddagar man fick!
Vi protesterade mot Apartheid i Sydafrika, vi trodde att rasismen i USA bara förekom bland efterblivna bonnläppar i södern, vi såg fram emot en öppen värld där kulturer och erfarenheter blandades.
Idag vet vi att svenska medborgare förföljs på grund av sin hud- och hårfärg eller sina namn. Vi vet att den största delen av dem som står utanför arbetsmarknaden gör det på grund av att de kommer från andra länder. Idag kan vi höra rasistiska kommentarer på fikarasten på helt vanliga arbetsplatser, från helt vanliga Svenssons.

Familjelivet är ytterligare en.
Jag växte upp i ett samhälle där föräldrar umgicks med sina barn.
På kvällen efter skolan åt vi mat tillsammans. Vi umgicks åtminstone någon timme varje dag, utan TV. Och om vi såg på TV var det nyheter, natur- och samhällsprogram, som hjälpte våra föräldrar att förklara världen för oss. På lördagen åkte vi och köpte fisk i hamnen, som vi sedan tillredde tillsammans. Sedan gick vi på svampplockning på eftermiddagen, för att på söndagen ta en cykeltur med hela familjen i tre timmar.
Idag värmer barn Gorbys efter skolan och sitter framför en dator tills det är dags att sova. På helgen fixar föräldrarna med sitt (varpå barnen får spela dator) eller kör barnen till aktiviteter, där barnen får umgås med andra barns föräldrar.

Min upplevelse är att vi var mer nyfikna på varandra förr, att vi ville lära oss mer, att vi satte en ära i att vara öppna och mottagliga, att vi strävade efter analys och resonemang, att vi var entusiastiska över utveckling.

Vad hände?