Har du sett dem?
De tomma ögonen. Ögonen där det liksom inte är någon hemma, där man inte når fram. Man kan titta rakt in i dem, men ser ändå inte vem som är därinne. Det är till och med så att det känns oklart OM det finns någon där.
Och det är inte samma sak som när man sa: "Ljuset är tänt men det är ingen hemma." Då handlade det om ett skämt, att personen i fråga var lite väck, inte hade alla hästar hemma. Det jag pratar om nu är något annat.
Jag ser det hos många barn.
De är inte där.
Inte för att de dagdrömmer eller tänker på annat. Nej, de är där. Tror jag. Men de gömmer sig.
De gömmer sig bakom en tjock ridå.
Jag kan ana mig till ilska, rädsla och någon form av avsky.
Och apati, hopplöshet, uppgivenhet.
Det är så hemskt.
Sorgligt och synd om.
Men också läskigt.
Vad blir det av de här människorna?
De tomma ögonen finns också hos vuxna. Då ofta bakom antingen en trevlig fasad och ett inövat beteende – eller arrogans.
Hur kan det bli så?
Vad i all sin dar har hänt för att man ska se ut så?
Som om det inte finns någon själ.
Eller som om den är låååångt därinne, onåbar.
Ska det vara så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar