Jag slötittade på ett program om Isaac Newton. En vetenskapsman som kanske blivit mest känd för sina matematiska principer och studier av ljus (prismat). Och tyngdlagen, förstås.
Det visade sig dock att det egentligen var det lilla.
En mycket mångfasetterad man var han, Isaac. En stor tänkare, enstöring, mystisk, arrogant, överlägsen, besatt av sin forskning. Troligen hade han Aspergers. Och han var definitivt alkemist. Över 10 år ägnade han sig enbart åt alkemistiska experiment och han tros ha skrivit enorma mängder text kring dessa. Inte mycket är sparat för eftervärlden, man tror att han brände dem strax innan sin död. Dessutom ägnade han stora delar av sitt liv till att leta efter dolda budskap i Bibeln.
Jag tänker att det är roligt hur eftervärlden har valt att porträttera honom.
Som en ordentlig vetenskapsman.
Nästan lite tråkig.
Och jag fick känslan av att det verkligen var ytan. Som om dessa (i våra ögon) fantastiska upptäckter om matematiska lagar och ljusets sammansättning egentligen var något han bara som hastigast fäste på papper. Barnlekar, det enkla och självklara för honom. Mysteriet, som låg i alkemi och teologi, var det som sysselsatte honom mest.
Den bilden passade dock inte det naturvetenskapliga samhället.
Det är inte detta vi lär våra barn att komma ihåg om Isaac Newton.
Varför? För att det inte passar in i den konkret vetenskapliga värld som vi har knuffats in i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar