Det här med tid

Jag har funderat mycket på tid.
Av någon anledning tror jag inte att tid finns.
Allt prat om att tid är den fjärde dimensionen köper jag inte alls.

Nej, jag kan inte förklara. Det är bara en känsla.

Tid är konstruerat.
Tid finns inte.
Det som finns är rotation/rörelse och slitage.
Jorden snurrar och det blir dag och natt. Jorden snurrar runt solen och det blir år.
Vi små varelser på planeten slits så småningom.
Och då skyller vi det på åldern, dvs att vi har åkt ett visst antal varv runt på ett jordklot som snurrar runt.

Nä.
Jag köper inte det.

Det som finns är utveckling.
Vi utvecklas från embryon till födelseklara varelser, från barn till vuxna, från vuxna till ...gamla/slitna.

Men det har väldigt lite med tid att göra.

Dessutom är de flesta tidsbegrepp konstruerade, och det dessvärre illa.
År finns - solvarv. Månader finns - månvarv. Dygn finns - jordvarv.
Men veckor?
Och timmar?
Och minuter?
Och sekunder?
Det är ju helt och hållet konstruerade begrepp. Eller lögn, som jag väljer att kalla det. :)

Tänk om vi såg varje dag bara som en DAG. Inte en onsdag eller lördag, bara en DAG.
Då hade vi kanske varit bättre på att ta vara på den, se den som en gåva och leva i nuet.
Och tänk om vi hade en överenskommelse med arbetsgivaren att vi skulle komma till jobbet när vi hade vaknat och det hade ljusnat. Man vaknar och åker till jobbet, liksom. Sedan jobbar man tills man är hungrig och då äter man lunch. Därefter jobbar man tills man känner sig trött, och då åker man hem.

Det här eviga tjatet om tider och timmar och minuter är ju totalt förslavande och tyranni.
Somliga dagar kanske man orkar jobba 8 timmar. Andra kanske 6 är tillräckligt. Vissa dagar är man stark och känner för 10. Vore det inte bra om vi gick på hur det kändes i stället för vad en liten mackapär som heter klocka visar?

Jo, jag inser att det skulle bli opraktiskt.
Hur skulle man stämma träff?
Alla möten!!!
Å andra sidan kanske det är precis det vi behöver för att få ordning på vår hysteriska livssituation...